Kvarteret Kokboken

Här, mina damer och herrar, kommer lite mer smakprov på hur Greger har det när han inte hänger i kollektivet.

En helt vanlig dag i Vemdalen.
Vakna, kanske snooza lite.
Reta Chriss, som oftast är jättetrött kl 07:30. Jag brukar sjunga -Jag må han leva.
Äta fil med musli och banan, men nu är bananen slut så då kommer lingonsylten fram för att ge sötma.
Kissa.
Förbereda lite mackor.
Borsta gaddarna.
Åka till fjället.
Ha kurs.
Glada elever.
Åka hem.
Kissa.
Reta Chriss, han spelar TVspel, då han har brutit handen och har inget annat att göra på dagarna.
Äta
Sova.

Kära kokboken

Här i Dubai är det torka, alkoholförbud hela veckan! Men jag har en minibar där Foster´s inte var mitt bästa val, men va fan!

kram

När vissa i kollektivet tillbringade fredagskvällen på upp-näsa-fest i pappa-betalar-land valde andra att lira lite texas hold'em hemma i verkligeheten. Och spelar man poker så klär man sig därefter. 


Perra har belägrat Ævars marker. Själv har han belägrat en mustig mustasch dagen till ära.


Några ögonblick innan Per Edvard bestämde sig för att åka till Danderyd efter en heads up med mannen i gubbkeps.


Gustav visar att även han har tio fingrar.


Småtrevligt spel men ingen skrattfest.

Det händer att kollektivet ibland tar sig utanför tegelväggarna och sportar. Inte ofta. Men dock. I går var en sån dag. Perra och Gurra anslöt och så vips blev det en timme badminton på söder. Det var inte vackert, men mycket rafflande.


Laget lagom. Taggade förstås. Gustav: "Jag har inte lirat badminton sedan muren föll"


Efter-match-häng. Perra: "Bollen var ute!". David: "Bollen var inne!". O.s.v.


Klart man måste spexa till det lite när allvaret är över. Fniss.


Till synes bitter. Och då vann han ändå.


Alla har vi våra favvoslag.

Joråsåatt, Stella gled förbi 49:an idag. Med sig hade hon morsan Karlsson och nykläckta syrran Bonnie. Hon var läbbigt sugen på en stekt med bröd. Stella alltså. Bonnie slaggade.
– Det kirrar vi! sa Fredrik och langade upp stekpannan.
Sagt och gjort. Två med ketschup moffade Stella i sig utan problem. Morsan likaså. Och hon unnade sig Johnny's senap också. Bonnie moffade basföda. Fredrik åt chorizo och David åt bara en smal korv utan skinn. Ynkligt.
– Det är ju inte Lithells, försökte han skylla på.
Sen kikades det på kvalitéts-tv innan Greggan och Perra smög förbi. Då blev det full fart förstås. Sen blev Stella trött. Då kom farsan Frallan. Då blev Stella pigg igen. Sen drog gänget.
– Hälsa! tjoade Stella när hon gick.
Så vi hälsar från Stella.


Ingen moffar en stekt med bröd som Stella. Det är en av anledningarna till att hon är kollektivets favvotjej.


"Fingerkrok?", undrade Fredrik. Nä, Bonnie slaggade istället. Hon gillar det. Precis som Fredrik.


Det gäller att hålla stilen liksom. Stella knows how to.

Hela veckan har David gått och varit missnöjd med sin frisyr.
Igår lyckades han övertala Greger att puttsa till honom.


Bedrövad såväl över den vildvuxna frisyren som den anskrämliga hållningen.


Jublande glad över att äntligen få bli friserad av favvo-frisören.


Skeptisk.


En bedjande agnostiker.


Work in progress.


Lockarna föll och landade på skinnet.


Snart klart då...


och så efter.

David här. Min far tillbringar stora delar av året i Dominikanska Republiken. Värmen och äventyret, så stavas de största anledningarna till detta val av hem. Men nyligen var han åter i Svea Rike och tillbringade då en dryg vecka i kollektivet då hans egna lägenhet i Stockholm är uthyrd. Der var en ynnest att ha farsgubben i andra uppgången istället för på andra sidan jorden. Och kärleken besvarades. Så här lyder pappas omdöme:

 

Far och son, eller snarare son och far i Dominikanska Republikens varma vatten.
Nu har de även kamperat ihop under samma tak i kollektivet. Med den äran dessutom.

"Jag  har just avslutat en resa tillbaka till tidigt 70-tal och kollektivlevernet som då var något ganska vanligt förekommande. Då var dock atmosfären i de kollektiv jag mötte, en aning påklistrad. På den tiden var det precis som idag, ett slags protest mot det gängse präktiga liv vi förväntas leva – så långt var jag med på noterna. Men, som jag uppfattade det, fanns det då också en implicit förväntan att man mer eller mindre skulle ge upp sin privata sfär. Det hade jag svårare med.

Därför är ”Kollektivet Kokboken” årgång 2011, med den fyndiga innehållsdeklarationen: ”När man vill vara sig själv för en stund”, så tilltalande! Även för en ensamvarg som jag.

Där, i det gamla hyreshuset från 30-talet på Rörläggarvägen 47 och 49  i Abrahamsberg, bjuds man en gemenskap där både den privata sfären och behovet av tillhörighet bereds plats. Det är vanskligt att påstå saker efter så kort tid. Men om jag säger att Kokbokens signum är ödmjukhet, nyfikenhet, sökande (närå, inget religiöst svamlande utan ett ärligt sökande och tvivlande), och inte minst generositet och värme, så tror jag det är nära verkligheten.

Sonen David, kanske mer känd som Bersa, är journalist, men viktigare i detta sammanhang är att han är en av grundarna av kollektivet. David hade förstås sitt finger med i att jag fick förmånen att bo i en ledig och tom (så när som på en säng) renovering-pågår lägenhet i 47:an. Jag var på sätt och vis bostadslös då min lägenhet på Hammarbyhöjden var uthyrd på grund av min vistelse i Dominikanska Republiken. Nu är jag tillbaka i den karibiska yttre värmen med minnen från kokboken som värmer inifrån.

Det är många som kan sägas tillhöra kokboken. Direkt genom att bo i huset och erbjuds delta i gemenskapen, indirekt genom att ha bott där eller genom vänskap. Nu är jag en av dem!

Under mina två veckor mötte jag några. Förutom min MoDotroende son David (lidandes alla tänkbara kval dessa tider – så även jag),  fanns där Fredrik, den lugne fotografen och konstnärstalangen från Malmköping, Leon alkonstnären från Birmingham, Ævar mediakonstnären från Island, Marcelo på besök från Brasilien samt Strängnägskisen, globetrottern och ingenjören Ludde. Och så gjorde Lina, journalisten med anor från Malmköping, ett besök innan väntande uppdrag i karibien.

Till sist något om den speciella kokboksandan;

När jag kom hade jag inte lakan och heller inte kudde till den tomma sängen. Leon, hörde det och bäddade min säng med sina lakan och sin kudde innan jag visste ordet av. Jag sov gått i dessa filantropiska sängkläder. Dagen efter gick mitt bälte sönder, Fredrik erbjöd mig direkt sitt bälte, tog av sig det och räckte fram det till mig.
– Men du då, vad ska du ha, frågade jag?
– Nä, jag klarar mig, sa Fredrik som den dagen nog höll hårt i sina byxor.

Dessa små vardags-back-up säger något om atmosfären. Såna är de kokböckerna! Jag älskar dem."

// Leif

(Greger var i Vemdalen under Leifs besök, därav den uteblivna presentationen)