Kvarteret Kokboken

Allt har ett slut. Även en roadtrip som denna. Senast vi hördes vid lämnade vi Frankrike. Sedan dess har vi betat av såväl Luxemburg som Tyskland. Med inslag av bilproblem, en våt natt och narkotikatest. Så här gick det till: 

 

Vi lämnade Frankrike på lördagskvällen. Det sista vi fick uppleva var spökstaden Longwy där vi möttes av tomma blickar, igenbommade hus och en kompakt känsla av att allt kunde gå åt helvete. Det gjorde inte det. Vi klarade oss helskinnade och skred in i lilleputtlandet Luxemburg. Vi tog oss till huvudstaden Luxembourg. En välputsad stad med många fina kvarter, flådiga uteställen och välklädda människor. Men även med ett kvarter där sexhandeln sker öppet. Ett tyvärr återkommande inslag under vår resa.

 

Vi hittade till slut en lummig parkeringsplats där vi tillbringade natten. Vi hyllade dock först Frankrike genom att sleva i oss en konservburksratatouille. Sedan knoppade vi i en lite för stor lutning vilket ledde till en intim natt. Mys.

 

Luxembourg är en fascinerande stad som är uppbyggd av berg och dalar. Mycket av stadens gamla delar finns kvar vilket gör att man kan gå längs delar av murarna som ringade in stadens centrala delar. Vi gjorde så tills vi hade förbrukat energin ratatouillen hade givit oss. Sedan lämnade vi staden och landet. Vilket gick ganska fort då landet är ungefär lika stort som Kristdemokraternas väljarstöd. 

 

Vi kom dock inte långt in i Tyskland innan vi tvingades till ett flera timmar långt stopp. Anledningen: Krånglande bromsar. Caravellens bakbromsar tog inte som önskat. Fredrik gav sig i kast med att lösa problemet. På en parkering i ett litet tyskt samhälle skaffade sig Fredrik skit under naglarna medan jag slängde ihop en ostpasta. Vi rullade ifrån byn framåt kvällen med mat i magen och bett i bromsen.

 

Nästa stopp var tänkt att bli Köln, men impulsen gjorde att vi bromsade in lite tidigare. Bonn skulle bli vårt stopp. Lite anade vi då varthän natten skulle ta oss. När vi rullade in i staden passerade vi en bar som heter Bla.

 

– Dit kan vi gå och ta en öl, sa vi synkroniserat.

 

Caravellen parkerades på en gata ett stenkast bort. Vi bäddade, delade på en flaska rött, gjorde oss så fina vi kunde och skred ut. Bla är en rockbar med relativt blandat klientel. Vi tog en öl inne och ett par öl på uteserveringen och förundrades återigen över det billiga priset. Sedan slog vi oss i slang med lokalbefolkningen. De utvalda var tre H&M-arbetande damer ifrån Bonn. Deras engelskakunskaper varierade, men det tog de igen med social kompetens. 

 

Om vi här snabbspolar bandet så slutade natten att två svenska herrar snubblar hem runt fem-sjutiden på söndagsmorgonen i Bonn efter att ha blivit lotsade till ännu en mörk svettig bar i den gamla västtyska huvudstaden. En briljant kväll i tysk sällskap. Dagen-efter-natten-före blev naturligtvis en smula tuffare, men det var det trots allt värt. Så mycket mer än Bonn by night såg vi inte av staden. Förutom en skvätt av stadens centrum, någon typ av park och en slentrianmässig pizzeria. 

 

När vi hade återfått förmågan att gå, prata och fungera någorlunda normalt lämnade vi Bonn (ja, vi var kördugliga). Därefter följde en maratonkörning av sällan skådat slag. Vid 20-tiden på måndagen lämnade vi Bonn. Klockan 04.55 på tisdagen anlände vi färjeterminalen i Rostock. Vi hade lagt hela Tyskland bakom oss. La oss för att duna ett par timmar, sedan rullade vi på färjan som tog oss till Trelleborg. Tillbaka på svensk mark.

 

Under intensivkörningen genom Tyskland gjorde vi två frivilliga stopp och ett tvingat. Det var i höjd med Bremen som en polisbil bromsade in framför oss, drog på sirenerna och gjorde det helt klart för oss att det var läge att följa med. Vi svängde in på en tom liten parkeringsficka. Där fick jag bevisa att jag var nykter, vilket jag var trots att jag såg ut som sju svåra år efter natten innan. Jag fick ställa mig med fötterna samman, hålla ut armarna, räkna till tio och lite andra märkliga övningar.

 

– Ja, ha, och du rökte lite marijuana igår?, sa polisen som tycktes säker på sin sak efter att ha lyst lite med en ficklampa i mina rödsprängda ögon.
– Ehh, nej, försökrade jag.
– Du ska nog få kissa lite i en burk åt mig, sa polisen då.

 

Att kissa i en burk när du 20 minuter tidigare tömde blåsan är svårt. Att göra det med två vuxna auktoritära tyska karlar som publik gör det inte lättare. Men jag lyckades skaka ur mig tre droppar. Tre droppar som gjorde att konstapeln fem minuter senare blev superhyglig.

 

– Vad bra! Du är nykter, konstaterade han när testet hade analyserats.
– Ja, naturligtvis, sa jag och Fredrik på samma gång.

 

Sedan önskade han oss en trevlig resa och gav tillbaka bilens papper. Att Caravellen inte ens är okej att köra eftersom den ännu inte blivit påställd tycktes inte vara så noga för polisen. Jag var ju ingen pundare, allt var frid och fröjd. 

 

Så, det var nog allt för den här gången. Nu åker vi så sakteliga hem. När vi väl kommer hem har vi lagt si så där 415 mil bakom oss. Det får räcka, för nu.

 

Det var onsdag, mer känt som lillördag, och vi skulle göra Paris by night. Vi slog oss ner på en inbjudande restaurang som ligger längs en av Paris myllrande gator. Jag beställde, i brist på vegetariska alternativ, in en lax medan Fredrik fick sig en rekorderlig rumpstek. Vi sköljde ner födan med en fin flaska rött. Sedan satt vi där än mer salongsberusade och smuttade på varsin kaffe.

 

När svenskar blir fulla utrustas de med förmågan att socialisera sig. Så även vi. När vi svalt den sista klunken vin vände vi oss till grannarna vid bordet intill med spörsmålet: ”Vad ska två ynglingar som vi göra en Pariskväll som denna”. De som fick frågan var  två kanadensiska kvinnor, kusiner. Den ena kunde inte sluta prata och den andra var utrustad med en ängels tålamod. Av den som älskade sin egen röst fick vi en hel lista på saker vi borde göra. Hon hade bott i Paris i en månad.

 

– I had one of the best days of my life there!, sa den pratglada överentusiastiskt om i stort sett alla platser hon rekommenderade.

 

Hennes kusin nickade mest.

 

Vi tackade och bockade för råden och marscherade vidare i kvällen. Vi var på jakt efter puls och vibrationer. Fem tunnelbanestopp senare var vi där. Med ens när vi hade tagit trappstegen upp från underjorden kände vi att det var i Odeon det händer. Där ligger bargatorna tätt. Barer med äppelknyckarklädda servitörer, jazzmusik, kvinnor som för tankarna till Vanessa Paradise och Amelie från Montmartre samt alltför rakade unga män. Två skäggiga skandinaver slog sig ner på en livlig pub och andades in i atmosfären.

 

Vi gick vidare. In i Latin Corner där salsatonerna strömmar och vimlet tilltar. Sicksackar mellan blomförsäljare, gatumusiker och förälskade par. Köper en glass, köper två öl, sätter oss och spanar ut över Siene och känner att natten inbjuder oss till att iklä oss rollerna som filosofer.

 

På tal om förälskade par, det här om att Paris ska vara kärlekens stad, det kändes precis just så denna natt. I var och vartannat hörn stod, satt och låg par av skiftande åldrar som alla var avväpnande oblyga i sina känsloyttringar. Det som blev pricken över i:et var när vi klev upp på bron Pont des Arts (konstens plats). Ni som någon gång har spatserat över Västerbron i Stockholm har säkert noterat att det sitter ett helt gäng hänglås längs med ett parti på bron. Hänglås som ofta har försetts med text och som symboliserar kärleken mellan de par som låtit placera låset på platsen för att sedan tillsammans hand i hand se nyckeln segla mot vattenytan och slutligen ta plats på Mälarens botten. 

 

Västerbron är en fis i rymden jämfört med Pont des Arts. Hela bron, bägge sidorna, är klädd med hänglås. Vi gjorde förundrat en, om än mycket slentrianmässig, uppskattning till att det kan röra sig om en halv miljon hänglås. Kärleksförklaringar som blänker i gatulyktornas ljus efter mörkrets infall. Ömhetsbevis som skapar en nästan magisk energi på bron som på natten blir en samlingspunkt för alla varelser på jakt efter interaktion. 

 

Där, mitt på bron, slog vi oss ner tillsammans med fyra unga fransoser. Fyra unga män som strålade samman i natten efter att nyligen ha kommit hem från utlandsstudier på olika håll i världen. Det var således en kvartett med goda kunskaper i det engelska språket vi slog oss i slang med. En timme senare dansade vi nästan arm i arm ner längs Siene. Vi hade delat livserfarenheter och snabbt byggt nya broar från den vi satt på. De hade lärt oss en och annan användbar fransk fras som till exempel ”Kan jag dricka det här?”. Informerat oss om att just augusti är den månad om året då Paris består av minst antal Parisare. Då är de nämligen på semester. Samt deklarerat sin kärlek till svenska kvinnor. Vi hade i sin tur sagt att ”franska kvinnor är inte så pjåkiga de heller”, deklarerat vår kärlek till Paris och bjudit alla fyra på snus (Göteborgs Rapé, white portion). Gossarna spottade en efter en ut snusen med bistra miner, vi kissade sida vid sida varefter vi skiljdes åt som bröder.

 

Stärkta av vin (prat om) kvinnor och (andra människors) sång ansåg vi oss för spänstiga för att ta tunnelbanan hem. Det blev istället en lång promenad längs med floden som vid det här laget hade blivit vår vapendragare. Efter gymnastiska övningar på en noshörningsstaty och en arg blick från en konstapel i en bil, som antagligen tyckte vi svajade suspekt, nådde vi fram till Caravellen när morgontimman var nära. Vi stupade i den redan bäddade sängen och slocknade likt Eiffeltornet efter crescendot.

 

Det var inte helt utan viss skallebank som vi vaknade upp vid lunchtid i Caravellen dagen efter våra nattliga eskapader. Vi botade vårt dagen-efter-natten-före-tillstånd med en asiatisk trerätterslunch för 10 euro. Hällde i oss en varsin kaffe på ett intilliggande kafé där Fredrik, via länk, blev intervjuad av Eskilstuna-Kuriren. Sedan begav vi oss. Mot Montmartre och Moulin Rouge.

 

Montmartre ligger i norra delen av Paris på en höjd med praktfull utsikt över staden. Det är ett område med många klassiskt franska slingrande kvarter. Med traditionella små fik och restauranger. En plats som under en lång tid tycks ha fungerat som en magnet för konstnärssjälar och bohemer. Vi parkerade i en brant gränd och gav oss in i myllret. 

 

Det råder ingen tvekan om att Montmartre är en vacker stadsdel med mycket spännande historia. Men det går inte heller att undgå känslan av Gamla stan i Stockholm. Upplevelsen präglas tyvärr till stor del av turism och vi bidrar själva till det. Samma sak gäller Moulin Rouge. Den legendariska kvarnen med starkt lysande röda neonskyltar. En maffig syn och naturligtvis en stor turistattraktion. Helt klart kul att få ha bevittnat hur som helst. Något som inte är fullt lika upplyftande att se är att det kring Moulin Rouge än i dag pågår den en av verksamhet som cementerar tvivelaktig kvinnosyn.

 

När vi framåt kvällningen rullade ut ur Montmartre plockade Fredrik fram kameran och placerade den på stativ mellan framsätena för att filma vårt uttåg ur Paris. Detta skulle snart uppmärksammas. När vi stannade till vid rött ljus började en man på höger sida om bilen att skrika åt vårt håll och peka på kameran. Han var på väg att ge sig in i bilen i samma stund som det blev grönt. Vid nästa rödljus såg vi en annan ung arg man komma gående snabbt vid sidan av vägen och skrika på engelska att vi skulle ge fan i att använda kameran. Vadan detta tänkte vi när vi med en olustig känsla rullade ut ur kvarteret. Vi misstänker att det inte bara sker en viss del av sexhandel i området. Det kan ha varit ett drogrelaterat missnöje vi blev föremål för. Vi filmade inget mer under vår resa ut ur den franska huvudstaden.

 

Vid midnatt rullade vi in i en sovande småstad i närheten av Fontainebleau öster om Paris. Parkerade på en gata som förde tankarna till Truman Show med fina fasader, välklippta gräsmattor och en kompakt tystnad. Där sov vi gött.

 

Frukost åt vi dagen efter på en parkeringsplats i Avon. Lyxade till det med Philadelphia chokladmjukost. Sedan tog vi av mot en nationalpark vid staden Bar-sur-aube i östra Frankrike. Det finns väl egentligen inte så mycket spännande att förtälja om denna tillrättalagda plats. Det är en stor sjö, tät skog, en camping, minigolf, en pizzeria och en park man kan gå in i för fem euro och titta på bisonoxar och andra smålustiga djur. Vi gick inte in parken, spelade inte minigolf tog ingen pizza och såg det som högst onödigt att ta in på campingen då vi lika gärna kunde stå på parkeringen utanför. Det vi dock gjorde var att vi tog igen för förlorad sömn och negligerad hygien. Vi sov gott och badade friskt, med tvål. En mäktig känsla. 

 

Efter två dagars vila vinkade vi adjö till barnfamiljerna och begav oss mot ett nytt land: Luxemburg. Där var det trevligt. Mer om det senare. 

 

Slutsatser om Frankrike:
- Fransoserna tycks älska sin baguette. Den syns under så gott som under var hens arm.
- Det finns mycket kosor på den franska landsbygden. Som är mycket vacker.
- På den östra landsbygden är det lite mer kuperat och lite vackrare. Och många fler fält med solrosor.
- Vi missade följande givna sevärdheter: Triumfbågen och Louvren.
- Frankrike är bra.

 

Nu är det gjort, Caravellen är synad i sömmarna. Strax efter klockan sju i morse rullade vi in på bilbesiktningen i Vinsta. Ett stenkast ifrån Fredriks och min forna lya i Hässelbys hoods.

 

Väl inne i hallen möttes vi av good coop, bad coop. Vi fick bad coop, bilen i andra filen fick good coop. Medan good coop myste med snubben i andra filen till den milda grad att de snudd på började byta bokmärken och sova sked tillsammans hade jag och Fredrik lite svårare att bygga broar med vår besiktningsman.

 

Han var inte elak eller otrevlig, det ska sägas. Men han sparade på orden och hade tillsynes sovit lite halvtaskigt. Ungefär som jag. Hans vanligaste fraser var: ”Det var inte bra”, ”Hmm”, ”Jahaja”. Vi hann knappt börja innan första sågningen kom.

 

– Ska det bara vara tre platser där bak?, frågade besiktningsmannen och menade naturligtvis hur många platser det SKA vara enligt bilens papper.
– Ja, svarar Fredrik och menar naturligtvis hur många platser vi VILL att det ska vara där bak.

 

Besiktningsmannen blev inte övertygad utan går och knappar lite på datorn.

– Det ska ju vara sex platser där bak, säger han bestämt när han återvänder från datorn.
– Eh, ja, alltså, vi tänkte bygga ett bord där, svarar Fredrik och förklarar missförståndet.
– Hmm... jahaja, men det ska vara sex säten när bilen besiktas. Det var inte bra, svarar bad coop.

Därefter knackar, vrider och vänder bad coop på Caravellens enligt protokollets alla punkter. Jag och Fredrik står bredvid med mössorna i hand och rycker till vid minsta grymtning från magistern. Då och då interagerade han med Fredrik.

– Lyset måste korrigeras.
– Bromsen ligger i.
– Den här skylten måste ni sätta fast.

Efter vad som kändes som en evighet kom så den skriftliga domen. Fyra fel. Sätena med tillhörande bilbälten måste sättas tillbaka, ena framlyset måste riktas upp en smula, främre registreringsskylten saknar en skruv och handbromsen måste trimmas en skvätt. Ingen katastrof. Planen är att Fredrik fixar biffen redan i dag och får Caravellen ombesiktigad redan i eftermiddag.

Själv ska jag jobba. Och hålla tummarna. Det är vad jag gör bäst.

Fläktremmen ska spännas också by the way. Som det är nu låter det som att en gris har allvarliga smärtor så fort Caravellen gör en sväng.

 

 

 

Sedan återstår bygge av ett bord tillika säng samt gardintillverkning. Det kommer ske hos familjen Balkedal i den sörmländska myllan. Det är där saker och ting händer.

 

Vi har som sagt satt in siktet på Barcelona. Om vi kommer dit är naturligtvis högst oklart. Mycket kan hända och planer kan ändras. Vi skulle ju till exempel kunna få bilproblem, det brukar jag vara en garant för. Men låt oss stå fast vid ursprungsplanen en stund till. I så fall ser den raka rutten på 268 mil ner till målet ut som bilden nedan visar.  

 

Åh du kära dagbok!

Beklagar att jag inte uppdaterat dig på ett tag. Sömnbristen har tagit ut sin rätt till slut.

Det här inlägget borde kanske i första hand handla om vår resa genom Yosemeti National Park där vi snurrade på serpentinvägar längs skogsbeklädda bergsväggar med vattenfall, djupa dalar och maffiga toppar. Där vi också pälsade på oss alla plagg vi har och tog en tur på en frusen sjö i en vacker dal och avslutningsvis såg solen försvinna bakom bergskammen. Eller våra två kvällar nu i San Francisco.

Kanske borde det handla mer om det, men det gör det inte. Istället blir detta i mångt och mycket en hyllning till en blygsam småstad några mil från Yosemeti med storebror San Francisco några långa stenkast norrut som i tisdags tog oss med storm.

Efter att ha slingrat längs till synes oändliga serpentinvägar efter mörkrets intåg kom vi så vid sjutiden i tisdags kväll äntligen fram till det första samhället efter Yosemeti - Oakdale.

Vi kunde snart konstatera att vi kommit till en klassisk småstad och gillade det skarpt. Efter en kort effektiv rekning bland en handfull motell tog vi in på Holliday Motel som drivs av en mexikansk familjefar som ser ut som om han egentligen leder ett skumt gäng i LA. Det visade sig vara det mest prisvärda boendet så här långt under resan. Efter att ha hoppat en skvätt i våra tre finfina queen size-sängar började laddningen inför att göra byn.

På en av byns liquor stores införskaffades läskande dryck. När vi frågade kassörskan i butiken om var vi kunde gå ut svarade hon tveksamt att det fanns ett ställe vid namn Battered Beaver, men att vi borde akta oss då "it's a shady place". Det var exakt det svar vi hoppats på.

Det var ett taggat gäng som gick huvudgatan ner i Oakdale. När vi kom fram till Battered Beaver kändes det än mer rätt, en skumt hak med tonade rutor. Väl där inne möttes vi av ett gäng locals i form av en bystig bartender en övergödd ägare och en handfull kepsbeprydda stamisar. När vi äntrade puben tystnade musiken och alla höll andan för en stund. Bartendern Laura undrade vad som förr oss till Battred Beaver och när vi sa att vi var på semester tittade hon frågande på oss och sa: "In Oakdale?!". Men vi skulle inte ångra oss.

Fredrik saknade legitimation men fick dispens efter en kort överläggning med ägaren. Sedan tog kvällen fart. Biljardmatcherna avlöste varandra och vi blev allt mer kamratliga med Laura, ägaren Damen och den brokiga skaran stamisar.

Laura provade snus och drog fräckis efter fräckis, Damen höll föredrag om Amerikas lagar, vapenkultur och samhället i stort. Samtidigt började plötsligt Basshunters "Boten Anna" ljuda i högtalarna, önskade av två sympatiska dataspelsnerdar.

En kraftig stamis kom in och föll i golvet, en annan tanig variant kom in med ett till synes sönderslaget ansikte - som visade sig vara ett ansikte märkt av droger. Varje ny gäst var som hämtad ur "Den sista färden" och vi njöt i fulla drag. Jag njöt så mycket att jag köpte barens egna t-shirt med sloganen: "The best damn bar around".

När klockan hade blivit två måste alla barer i USA stänga enligt lag, men vi höll The Battered Beaver öppet en timme till och blev bjudna på shots av Damen som naturligtvis tog en själv, så även Laura.

Klockan halv fyra ramlade vi hem och en knapp halvtimme senare anslöt Laura till efterfesten innan hon tog bilen hem till grannbyn. Ett par shots är inget som hindrar amerikanerna från att sätta sig bakom ratten.

När vi vaknade upp efter fyra timmars sömn med värkande huvuden kunde vi konstatera att vi haft en händelsrik kväll dagen innan i Oakdale. Det är inte varje dag man har en helkväll på en bar i en amerikansk småstad (där det spelas svensk skräpmusik) som slutar med att man bjuds på sprit av ägaren och efterfestar med personalen.

Nu är vi i San Francisco och har haft två mycket händelsrika kvällar här också. Den ena innehållande Swingklubb, hiphopklubb, trasiga människor och nattliga eskapader i stadens kärna. Den andra kryddad med vinprovning och Vito i Napa Valley. Ni ska få höra allt om det, var så säkra. Men inte nu.

Håll till godo!

//David


Ett stopp och ett hopp på en sjö i Yosemeti.


Finfint berg i Yosemeti.


Kvällen i Oakdale inleddes med biljard.


David är numera signad av Battered Beavers coach Damen.


Det blev väldigt god stämning mot slutet.

I dag, den 19 december, var dagen då vi bröt mot lagen i Kalifornien. Men vi tar den laglydiga delen först.

Vi hittade ett rekorderligt boende i Furnace Creek i går. Jag och Ludde tvingades skeda på en smal och tunn stackars madrass, i övrigt var allt frid och fröjd.

Innan lunch idag inledde vi vår utforskning av Death Valley. Efter att ha fastnat i ett par turistfällor hittade vi rätt i det fantastiska bergs- och ökenlandskapet. Först tog vi av på en liten gropig grusväg och kom fram till en övergiven gruva som utforskades grundligt. Därefter nådde vi fram till sanddynorna och gick på en lång ökenvandring i det Sahara-likanande landskapet. Två givande avstickare.

Death Valley sprider ut sig över en gigantisk yta och består till stor del av berg i skiftande färger, uttorkade saltsjöar, karga slätter och ökendynor. Naturen fascinerar på ett ödesmättat sätt, som när vi slingrade oss upp för bergskanterna och kunde se tillbaka på vår hisnande resväg. Under ett stop på längs vägen där vi kört ut på ännu en gropig grusväg för att begrunda utsikten kom två stridsflygplan mullrande förbi. De dök majestätiskt ner mitt framför våra ögon i den svacka som vi stod och tittade vid. En häftig syn.

För att kunna bo i det landskap och klimat som Death Valley med omnejd erbjuder måste man rimligtvis vara vara en slitstark och luttrad individ. Bara blotta betraktelsen av de samhällen vi passerat vittnar med slitna fasader och ärrade ansikten om att så är fallet. Så som Stovepipe Wells, Panamint Springs och Keeler. Nu sitter vi i Lone Pine, en håla likt många av de tidigare, dock med långt fler blinkande neonskyltar och klassiska syltor. Vi har intagit en middag på just en sylta som är som hämtad ur en amerikansk roadtripfilm. Vi betalade dyrt för halvtaskig mat, inte helt oväntat. Sedan bokade vi in på ett utmärkt Hostell innan vi gav oss i väg på en äventyrlig sväng.

Ni uppmärksamma läsare minns att Perra, Ludde, Greger och Johan införskaffade sig fyrverkerier på vägen mot Death Valley. Fyrverkerier som är lagliga att köpa, men olagliga att avfyra i USA:s alla stater. Något pojkarna naturligtvis struntade fullständigt i. När vi färdades genom Lone Pine mötte vi tre polisbilar och började fundera på hur en natt i county jarl skulle kännas. Vi svängde av ut från byn och körde en kvart i mörkret innan vi hittade vår avfyrningsplats. Två smällar och färgskimmer á la nyårsafton senare skyndade vi oss tillbaka till vårt hostell. Fyrverkerierna hade inte motsvarat säljarens storslagna löften så den intensiva biljakten uteblev.

Nu sitter jag och Perra och lyssnar på hur vinden viner utanför fönstret medan vi smuttar på Budweiser och Harvey Wallbangers. De övriga gossarna har somnat som barn med kläderna på. Livet på vägen sliter uppenbarligen.

På återhörande!

// David

Ps. Ni har väl inte missat att Abriskollektivet finns både på Facebook och Twitter? Följ oss där! Ds.


Dagen inleddes med en klättringtur. Först Perra ...


... sedan Johan.


Vi tog sedan en rejäl promenad i öknen.


Och passade på att leka en smula som unga män ofta gör.


Och lite till.


Sprängde bananer med små smällare. Inga konstigheter.


Vi hittade en gruva som vi så klart var tvugna att utforska.


Sedan rullade vi vidare ...

Kära dagbok. Det här skriver jag när vi rullar fram i Nevadas öken mellan snöbeklädda berg halvvägs till Death Valley. Bakom oss har vi lämnat Las Vegas och en vanvettig helg. Låt mig försöka lägga samman bitarna för er, och för oss.

Las Vegas är en motsägelsernas stad. Där kan du se ut och vara vem du vill som ingen annanstans och ogenerat steppa ner längs The Strip. Men samtidigt måste du passa in i ett stereotypt utmejslat fack för att få tillträde till vissa vattenhål. Nattklubbarna är några av de arenor där du inte får avvika från normen om du vill vara med och leka. Vi ville vara med och leka och fick därför bita i det sura äpplet och svälja våra principer.

Eftersom ingen av oss packat ner finkostymen och lackskorna till USA blev vi snart varse om att vi inte skulle bli tillräckligt uppklädda för att få komma in på flertalet av klubbarna trots att det var sju tvålfagra gossar som skred ut från Bills Gambling's Hall framåt natten. Lösningen på det problemet på lördagen blev att boka bord på en av stadens mest väl ansedda restauranger/nattklubbar - Tao. Där ingick inträdde till nattklubben om man beställde en huvudrätt. Det skulle visa sig vara en smakfull väg in.

Närmare halv tolv inledde vi vår episka middag. Maken till god och prisvärd mat får man leta efter, den svenska skaran beställde in cocktails, vin, sushi och en rad andra kulinariska sensationer på löpande band. Två timmar senare gick vi mätta och belåtna en trappa upp och klev in på en precis så galen nattklubb som vi hade förväntat oss. Stort, högt, mycket, mera, mest, VIP, glitter, glamour och show. Las Vegas och Tao levererade. Småstadspojkarna från Sverige stod med hakan i golvet och sveptes med.

Mycket går att sägas om natten på Tao. Som att Paul förhandlade ner priset på ett bord på VIP-hyllan från 2 000 dollar till 150 dollar, men vi diskade det tack lov ändå. Att det föga oväntat dansade lättklädda damer i glasburar, på platåer och avsatser likt pjäser i ett bisarrt spel. Att en än mer lättklädd dam satt och badade i ett litet badkar med rosor bredvid kön in till klubben. Att Las Vegas är hiphop-frälst och att det alltid går att öka basen ett snäpp till. Eller att dansen a la Erik Gibson är lika medryckande på Las Vegas mest polerade dansgolv som på söder i Stockholm eller midsommarfirandet i de sörmländska skogarna.

Klockan sju i morse vinkade vi tårögt av Paul som utan en blund tog taxin till flygplatsen för vidare transport hem till El Cajon och läxböckerna. Drygt tre timmar senare klev vi upp med en nypa blund och checkade ut från Las Vegas. En McDonaldsfrukost senare var vi på väg. Mätta på Las Vegas galenskap med destination Death Valley. Nu är vi på väg, efter att fått vägbeskrivning av dels en medelålders dam med decimeterlånga rosa naglar som konstaterade av "You are not in Kansas anymore", samt av en ärrad bikter med potatisnäsa vid en ödslig mack där han har matat en enbent fågel vid namn Hoppy i ett år.

De snöbeklädda bergen har vi betat av och nyligen rullade vi igenom Pahrump, sista anhalten innan Death Valley. En helyllehåla som gör yttrycken redneck och trailer trash fullkomlig rättvisa. Här har Perra, Johan, Greger och Ludde köpt olagliga fyrverkerier och rackarsmällare som kan rendera i sex månader i county jarl om de avfyras. Nu bjuder Nevadas öken oss åter på ett mäktigt skådespel. Death Valley är en gigantisk nationalpark med hisnande vyer med färgskimrande bergskedjor samt karg och vacker ödslighet. Ett lika fascinerande inslag i naturen är de små spökstäder som dyker från ingenstans längs vägen. Nedlagda och nergångna hotell och bostadshus som skvallrar om luttrade gruvarbetares misslyckade försök att få tillvaron att rulla i dödens dal.

Nu har solen gått ner bakom bergen, Perra sitter vid ratten medan jag sitter bredvid och dikterar det här. I baksätet har precis kvällens filmvisning inletts i form av The Mask. I sikte har vi Furnace Creek, en prick på kartan som vi hoppas kan erbjuda oss en bit mat och tak över huvudet. Den som lever får se.

På återhörande!

// David.


God stämning på Tao.


Johan tar befälet.


Promenad i Las Vegas.


Fiskargubben i Las Vegas del 1.


Fiskargubben i Las Vegas del 2.


Mys.


Death Vally.


Ludde och gubben.


Patriotism.


Paus för föda och vätska.


Pahrump.


Pahrump landsbygd.


Trailer trasch.


På väg.

Det var fredagen den 16 december och dags att göra skaran komplett. Dags att åka till Las Vegas. Dags att möta upp Ludde. Dags att kliva in i öknens bubbla och hoppas på att komma ut helskinnad på andra sidan.

El Cajon 0800 AM. Efter äggmackor och mjölk rullade vi. Slank in på Best Buy och införskaffade GoPro-attiraljer, köpte DVD-filmer värdiga en roadtrip (ex Dum Dummare). Paul, Johan och Perra överdoserade frityr på KFC och en kundvagn fylldes till bredden med bra-att-ha-saker inför en helg i Las Vegas.

"That's a party I would wanna join. Be safe and don't take any pills guys. Your gonna have a great time, the weekend before Christmas is crazy there" - sa det medelålders butiksbiträdet exalterat när hon fick syn på vår fullastade kundvagn och fick reda påvår destination.

Med Perra vid ratten lade vi county efter county bakom oss. Snart tornade San Jacinto Mountains upp sig likt en dekor längs den till synes oändliga motorvägen. Obemärkt byttes den första bergskedjan ut av San Bernardino och San Gabriel Mountains innan vi äntrade The Mojave Desert som breder ut sig som ett ångande täcke över bergstopparna fram till horisonten.

Strax innan klockan fyra lämnade vi Kalifornien och körde över gränsen till Nevada efter att ha passerat de episka hålorna Ghost Town, Zzyzx och Ivanpah. Vi hade även hunnit med obligatorisk off-road-sväng med fräcka sladdar och mäktiga sandmoln.

Klockan var halv fem när vi rullade in genom den glittrande ridån till Las Vegas. Jag kan göra ett tappert försök att beskriva hur dobbeloasen i Nevadas öken ser ut. Men det är näst intill ett omöjligt uppdrag att med ord måla upp galenskapen. Det är en nöjespark för vuxna med extra allt utan gränser och sans. Från rännstenen till taknockarna blinkar lockelsernas lampor och på gatorna trängs syndarna med gycklarna och lyckosökarna. Där står Eiffeltornet, Frihetsgudinnan, slott och bergochdalbanor längs huvudgatan - The Strip. Där bröstar de mytomspunna kasinona Caesars Palace, MGM Grand och Bellagio upp sig och lockar in nya offer i sina nät samtidigt som de tömmer de redan snärjda drömmarnas sparkonton.

Vi tog in på vårt hotell, Bills Gambling's Hall, granne med Caesars Palace och växlade upp inför en natt i det surrealistiska virrvarret. Strax efter klockan åtta ramlade Ludde in indirekt influgen från Stockholm. Lyckan var total.

När champagnen var slut och modet var på topp gav sig pojkarna ut i natten. Vi vickade på höfterna på en takterass, spelade bort en handfull dollar på Caesars Palace, kikade in Bellagios fontänshow och blev utskällda av en polis. Sedan ramlade vi hem längs The Strip och stupade i säng lagom när solen tog sats för att ge ökenstaden extra sken alltmedan partyhjulet fortsatte rulla fyra våningar ned från våra queen size-sängar. I staden som aldrig sover.

Nu är vi på banan igen. Vi har skakat av oss träkepsen från igår och har nu sett stora delar av Las Vegas. Rättvisan har kommit i fatt Johan i form av en tvärhand hög sheriff i en matbutik. Paul har blivit utskälld av en taxichaufför och laddningen inför en ny dust med discokulan har så sakteliga inletts. Om tre timmar sätter vi oss till bords på den creddiga klubben Tao. Sedan kan, som man säger, allt hända.

See ya on the other side!

Ps. Luddes bagage försvann på flygresan. Han har därför tvingats låna våra kläder. Han är således mer välklädd än någonsin. Ds.


Fredrik fixar frukost i El Cajon.


Tankning och bensträckning på väg till Las Vegas.


On our way.


Kisspaus.


Alla män klär i mustasch.


Mr Truckdriver.


Morgonen efter dagen före.


Frukost i Las Vegas.


Doing Las Vegas.


Encore Beach Club.

Torsdag 15/12

Torsdag blev lika med en amerikansk frukost för herrskapet. Eller snarare en brunch, i ett rekorderligt shopping mall i El Cajon. Kyckling, sushi, nudlar, ris, flott, fett och kalorier. Det lade grunden för dagens höjdpunkt. I dubbel bemärkelse.

Paul gick grundligt igenom checklistan. Inget lämnades, tack och lov, åt slumpen. Sedan hoppade Fredrik och Johan in tillsammans med den stilfulla piloten i det lilla Cessnaplanet och steg mot El Cajons molniga himmel. Kvar stod Perra, Greger och David och höll tummarna. En halvtimme senare landade trion helskinnad. Fredrik hade tagit över spakarna under noga överseende av Paul och genomfört två finfina touch-and-goes. Därefter fick vi övriga vår dos av El Cajon från ovan och även Perra och Greger fick känna på att ta över spakarna. Att sväva i ett så litet plan tillsammans med Paul var en häftig och svindlande känsla och vi kunde från ovan konstatera att det är populärt att ha pool i El Cajon.

Efter flygturerna tog vi oss smått motvilligt tillbaka till the mall. I konsumtionens högborg fick vi oss en dos av sann amerikans kommers. Allt går att sälja ofta till halva priset. I ett hörn satt två bystiga sheer leaders och skrev autografer, i ett annat hörn köade unga tjejer för att få sin chans att bli modell för en dag och överallt ljöd julmusik. Vi höll ut i en dryg timme. Lyckades göra några fynd på vägen innan vi flydde hem till Pauls trygga boning.

Kvällen rundades av med öl och jacuzzi. Nu knyter vi oss och laddar för en tidig avfärd till Las Vegas i morgon. Efter sju-åtta timmars resa genom öknen ska vi ta emot Ludde med öppna armar. Smutt! 


Ready for take of!


El Cajon från ovan.


The Captain.


The Crew.

Onsdag den 14/12

Man skulle kunna säga att de som bor i Kalifornien är väderkräsna. Det är inte vi nordbor. Vi plaskade runt i hotellets pool i ensamt majestät i morse och när vi sedan gav oss iväg var det i shorts och t-shirts. De inhemska jenkarna som vi mötte var oftast långt mer påpälsade än oss. Men så har de ingen bister sveavinter som väntar dem om tio dagar.

Vädret har kärvänligt omfamnat oss hittills. Idag följde solen oss som en trogen följeslagare precis som igår. Den var vid vår sida från Santa Barbara, där vi stiftade bekantskap med en kolibri och en luden larv, längs vår hissnade, lantliga färd till Malibu. Vi lämnade motorvägen och rullade genom det ena samhället efter det andra innan vi var så bortirrade att vi tvingades söka hjälp hos en ung målare som visade oss vägen in på resans hittills smalaste och krokigaste väg. Vi slingrade oss upp och ner för skogsbeklädda bergsväggar i mil efter mil. Här och var låg flotta hus och rancher insprängda i naturens skådespel likt noga utvald rekvisita. Det blev en oväntad och briljant omväg fjärran trafikstockningar och betong.

När vi svängde ned för den sista ostbågeformade backen kokade nära på de hårt ansatta bromsarna. Det passade således bra med en Subway-lunch vid Malibu Beach. Där hann vi även bli tagna för att vara ett turnerande band när vi besökte en skateaffär. Inte så konstigt dock då vi tillsammans bär på en sällan skådad tilltalande aura.

Lite längre fram på Highway One fick vi sällskap ut på Santa Monica Beach av en sol som så sakteliga var på väg ner i Stilla havets ömma famn. En värdigt avslut för solen efter ett gott dagsverke.

Mörkret började lägga sig när vi rullade in i änglarnas stad. Och en sak kunde vi snart konstatera, LA är en enorm stad. Det tog oss en mindre evighet innan vi nått fram till Beverly Hills-skylten och ett ögonblick senare var framme vid vägen med stjärnbeströdda trottoarer - Hollywood.  Allt glittrar längs The walk of stars. Neonskyltarna blinkar ikapp, spektaklets skådespelare skiner och vill leda en in i ljuset som består av shower, lågprisbutiker eller restauranger. Vi tackade nej, nej och nej. Till och med till Hollywoods egna Madame Tussauds och de plastiga versionerna av redan plastiga stjärnor.

Istället gick vi in på Hooters för att köpa glass. En märkligt val. De hade ingen glass förklarade en bystig, men ack så trevlig, servitris som levde upp till restaurangkedjans namn i sann amerikans stereotypisk anda. Vi gick då till ett Disneyhak och höjde medelåldern med 20 år. De hade glass, god och mustig glass.

Med chokladfudge och banan split i buken rullade vi vidare längs den glittrande gatan. Jag skymtade de legendariska bokstäverna på kullarna innan vi la glamouren bakom oss. Framför oss hade vi nu San Diego och Paul Tuulosvuo.

Nu var det fullmånen som höll uppsikt över oss när vi betade av det sista av LA och skred fram längs Stilla havets kust.

Klockan var tio när vi svängde in på Petree Street i El Cajon utanför San Diego.  Den framtida piloten tog emot oss med öppna armar och ett sedvanligt vackert anlete. Vi avslutade dagen i hans enkla boning, som naturligtvis är utrustad med heltäckningsmatta, med att avnjuta varma mackor, rom och cola samt rövarhistorier. Nu är det torsdag morgon och Paul ska om några timmar ta oss med upp i det blå. Och imorgon tar vi sikte på Vegas!

På återhörande kära läsare!

PS. Idag fick vi bevittna spåren efter en otäck bilolycka med två vrak och filtövertäckt livlös kropp. Olustigt. Vi tar det lugnt bakom ratten. Var så säkra. DS.


Ett helt normalt poolhäng inledde gårdagen.


En pitstop och ett snack med en kuse under den hisnande färden till Malibu.


Framme vid målet, Stilla havet och Malibu.


Santa Monica Beach.


Räddningsaktion. Allt slutade väl.


Innan mörkret hann lägga sig över LA hittade vi Ghostbustersbilen. The real deal.
Nostalgi för alla utom Johan, han har inte sett filmerna. Jättekonstigt.


Fiskargubben i fint sällskap.


Kapten Paul Tuulosvuo - bättre än så blir det inte.

Kära dagbok, nu ligger fyra flinka gossar i de två queen size sängar som de nyligen stigit upp från och ätit en angenäm kontinental frukost. Gosse nummer fem, Greger, får just nu sin våffla gräddad i matsalen. Vi befinner oss några mil norr om Santa Barbara i ett samhälle vi inte har en aning om vad det heter. Vi har nu varit i det förlovade landet i två dagar och har hunnit med en hel del roligheter. Vi tar det från början.

Måndag den 12/12:

Fredrik, Perra, Johan och David rullar från kollektivet klockan fyra på morgonen. Joppe, en annan av kollektivets medlemmar, satt bakom ratten. Flygturen till Paris gick sedan som en dans innehållande en halvtaskig frukost. I Paris blev det raska steg till det anslutande flyget och en smula puls hann herrskapet få innan vi kom fram 30 minuter innan avfärd.

Långresan till San Francisco rullade på utan större problem. Johan hade dock en smackade granne, en trasig hörlur och en glappande skärm. Perra tittade på Cowboys and aliens och spelade Space Invaders, Fredrik brottades med en trasig stol och David kämpade emot inre gaser.

Väl framme kom alla in i landet enklare än väntat. Ingen utfrågning om Fredriks besök i Iran, ingen reprimand för Johans fortkörning under sitt tidigare besök i USA. Vi hämtade ut vår bil som snarare känns som en buss. En Cheva Suburban med plats för åtta brådmogna män. Därefter checkade vi in på vårt hostel nära flygplatsen efter någon timmes irrande. Vi fick hjälp att hitta vägen av ett trailer trash med taskiga tänder och skabbiga naglar. Trevlig kis.

San Francisco utforskades sedan några timmar. En udda stad med mer backar än södermalm har popsnören. Dagen avslutades med en lunch på ett Italienskt hak innan vi vände åter till vårt hostel. Väl där däckade vi klockan nio men vaknade vid ett tiden på natten då Greger anlände efter en 40-timmars resa från Brasilien.

Tisdag den 13/12:

Med jetlag kvar i kroppen hoppade vi upp klockan 04.30, åt frukost två timmar senare innan vi pyste iväg med Highway One i sikte. Vi hade hört mycket bra om vyerna längs den vägen, men det vi fick uppleva slog allt vi hade kunnat föreställa oss med hästlängder. Vi färdades genom hisnande natur och storslagna vyer över Stilla havet medan solen gassade. Lagom när solen gick ner lämnade vi kusten och letade upp det hotell vi nu sitter på.

Innan dess hann vi göra flertalet stopp längs Highway one. Vi klättrade på klippor tills vi stod öga mot öga med piskade Stilla havet-vågor, bajsade i det fria med en svårslagen utsikt och spanade in sjöelefanter och kelade med ekkorrar. Den sista avstickaren gjordes när vi fick span på ett antal kitare. På stranden där killarna gav sig ut för att kita låg även ett par rejäla sjöelefanter. De vi sett innan låg på andra sidan staket. Men dessa kunde vi närma oss utan problem, vilket vi naturligtvis gjorde. Johan blev sjöelefanttämjaren nummer ett. Han poserade och dansade med djuret och avslutade med ett graciöst hopp över den något uppretade sjöelefanten.

På det hotell vi nu bor på har de en överjävligt varm bubbelpool och en lagom varm bassäng. Vi har, föga oväntat, invigt båda två.

I övrigt kan vi konstatera att amerikanare är riktigt usla på att äta frukost. De greppar en bagel och en kopp kaffe och lämnar frukosten medan vi slevar i oss flingor, fruktsallad, muffins och en gräddad våffla. Frukosten är inte den mest sunda, men det hade vi heller inte förväntat oss. Vi har även hunnit trycka i oss en "djucy" burger på ett charmigt hak en timme från all annan bebyggelse med utsikt över Stilla Havet.

På agendan:

Snart rullar vi söderut mot Santa Barbara. Där ska vi, som detr heter, softa en smula innan vi drar vidare mot Los Angeles. Det kan mycket väl bli en dos Hollywood och Santa Monica Beach innan vi tar oss till dagens mål: San Diego. Där väntar den förlorade sonen Paul!

Greger är by the way sjuk. Feber och förkylning. Ge honom en stärkande tanke och ge oss gärna tips på huskurer. Vi har prövat med Beef Jerkey, turkisk peppar och snus. Inget har funkat.

Nu ska vi ta oss ett dopp i poolen innan vi pyser vidare. På återhörande!


Den unge och havet. Perra hade svårt att slita sig från vågorna.


Johan, Fredrik och David på äventyr.


Fem glada gossar vid Highway One.


Längs Highway One bor det ett gäng väldigt oblyga ekkorrar.


Det ser ut som en fångst, men vi kan försökra er om att den bara vilade.


Johan blev så god vän med sjöelefanten att de började posa tillsammans.


Även Perra fick till en bra pose.


Och det hela avslutades med ett hopp.


Johan, David och Fredrik har det angenämnt bak i bilen.

Nedräkning pågår i kollektivet. Det var ett par månader sedan det slog oss att tiden var mogen att boka resa till vår flyktande vän Paul i Kalifornien. Nu har tiden för avfärd kommit. Eller rättare sagt om sju timmar, i skrivande stund, är det dags för avfärd. Klockan 06.50 lämnar vi Sveriges trygga om än bistra famn och beger oss mot möjligheternas och galenskapernas land på andra sidan Atlanten.

Just nu sitter Fredrik, Perra, Ludde och Anna och laddar upp med diverse youtube-klipp i salongen. De två förstnämnda tar plats i planet om sju timmar. Ludde ansluter till samlingen på fredag medan Anna, kollektivets mest trogna anhängare, blott bär på avundsjuka. Och ett blått kokande knä efter en vild Nobelfest.

Snart inleder undertecknad tre timmars sömn innan resan sparkar igång i det djupaste Stockholmsmörkret då Johan anslutit. Inget att hänga läpp över då ljusare tider väntar. Detta vet vi än så länge:

- Vi landar i San Francisco vid tvåtiden imorgon där Greger ansluter framåt midnatt.

- Dagen efter beger vi oss iväg längs Highway One med vår uthämtade hyrbil oklart var och när vi stannar längs vägen. 

- På torsdag ankommer vi förhoppningsvis till Paul i San Diego. Där kan vi eventuellt bli bjuda på en flygtur av den blivande piloten.
- Dagen efter beger vi oss genom öknen till Las Vegas, tar in på Bills Gamblings Hall varefter vi väntar in Luddes ankomst framåt kvällskvisten. 



Ungefär där har vi slutat planera. Känns bäst så. Vi har bokat två nätter i Las Vegas. Någonting säger mig att det räcker. Vad som händer sedan står skrivet i stjärnorna. Kanske blir det besök till Grand Canyon, Hollywood, Santa Monica Beach eller något annat småtrevligt ställe. Hur som helst flyger vi hem på julafton. 



Nu är tröttmössan snart nedanför öronen. På återhörande!


Exakt det här briljanta gänget kommer sammanstråla i Las Vegas på fredag.
Och om sju timmar lyfter fyra av gossarna från Arlanda.

// David

De flesta minns nog när Carola slog igenom med Främling, ingen glömmer ögonblicken då Ingemar Johansson knockad Floyd Pattersson och alla vet vid det här laget vem Robert ”Robinson-Robban” Andersson är. Den sistnämnda slog igenom i en numera klassisk realityshow. Nu har en ny stjärna födds i det senaste bidraget till realityfamiljen.

Abrahamsbergskollektivets egna Greger Balkedal gjorde i måndags entré i Waterwörld på TV6. Om vi bortser från att produktionen påminner om Prostatabröderna sändningar på den fria kanalen var det en ljuvlig syn.


Greger, spexaren, bjuder till när han får sina minutes of fame.

Greger förde sitt lag till seger, ständigt kommenterad av två uppblåsta hormonstinna kommentatorer och blev under programmets gång titulerad som såväl polack som hjälte. Själv droppade Greger citaten:

- Jag är taggad.

- Det var ett jävla drag.
- Det var kul. 



För det hyllades han då han tog hem segern - ”Greger gör det! Han som inte kunde säga tvåstaviga ord i början”

Klicka på bilden nedan för att se hela spektaklet.


En mäktig produktion med tävlingsgrenar med namn som Tubemania, Jump 'n Splash
och Soaking slam dunk. Nu'f said.

Vi i Abrahamsbergskollektivet är gränslöst stolta över Greger som nu firar vinsten i Brasilien. Det här kommer nog öppna många dörrar och vår resa i USA som inleds om en vecka kommer bli galen när vi nu har en kändis i spetsen.

Söndagsmys i kollektivet. På bästa sätt. Sällskapsspelet "Tick tack Boom!" var inte så rafflande som namnet kan få en att tro, men med en gnutta improviserade regler det blev go stämning bland Fredrik, Anna, Kåre och David.

En trappa upp i 47:an dukade familjen Almqvist/Falk upp till finmiddag. De nobbade sällskapsspel till 49:ans stora sorg. Hur middagen gestaltade sig förtäljer heller inte historien.

Annars var dagens stora händelse Gregers avfärd. Klockan halv fem sa den unge mångsysslaren adjö till kollektivet och vid sextiden vinkades han av på Arlanda av Fredrik.

Destinationen är Brasilien och kollektivets förlorade son Marcello. I två veckor ska Greger avnjuta en och annan caiphirina och insupa det goda livet. Sedan tar han flyget till USA och delar det ljuva livet med övriga delar av kollektivet. Fullständigt briljant förstås.

Så, tills dess myser kollektivet med Tintin medan snön faller utanför och Greger svävar mot värmen. Good times!

Hej då Greger, vi ses i Amerika!