Kvarteret Kokboken

Det var onsdag, mer känt som lillördag, och vi skulle göra Paris by night. Vi slog oss ner på en inbjudande restaurang som ligger längs en av Paris myllrande gator. Jag beställde, i brist på vegetariska alternativ, in en lax medan Fredrik fick sig en rekorderlig rumpstek. Vi sköljde ner födan med en fin flaska rött. Sedan satt vi där än mer salongsberusade och smuttade på varsin kaffe.

 

När svenskar blir fulla utrustas de med förmågan att socialisera sig. Så även vi. När vi svalt den sista klunken vin vände vi oss till grannarna vid bordet intill med spörsmålet: ”Vad ska två ynglingar som vi göra en Pariskväll som denna”. De som fick frågan var  två kanadensiska kvinnor, kusiner. Den ena kunde inte sluta prata och den andra var utrustad med en ängels tålamod. Av den som älskade sin egen röst fick vi en hel lista på saker vi borde göra. Hon hade bott i Paris i en månad.

 

– I had one of the best days of my life there!, sa den pratglada överentusiastiskt om i stort sett alla platser hon rekommenderade.

 

Hennes kusin nickade mest.

 

Vi tackade och bockade för råden och marscherade vidare i kvällen. Vi var på jakt efter puls och vibrationer. Fem tunnelbanestopp senare var vi där. Med ens när vi hade tagit trappstegen upp från underjorden kände vi att det var i Odeon det händer. Där ligger bargatorna tätt. Barer med äppelknyckarklädda servitörer, jazzmusik, kvinnor som för tankarna till Vanessa Paradise och Amelie från Montmartre samt alltför rakade unga män. Två skäggiga skandinaver slog sig ner på en livlig pub och andades in i atmosfären.

 

Vi gick vidare. In i Latin Corner där salsatonerna strömmar och vimlet tilltar. Sicksackar mellan blomförsäljare, gatumusiker och förälskade par. Köper en glass, köper två öl, sätter oss och spanar ut över Siene och känner att natten inbjuder oss till att iklä oss rollerna som filosofer.

 

På tal om förälskade par, det här om att Paris ska vara kärlekens stad, det kändes precis just så denna natt. I var och vartannat hörn stod, satt och låg par av skiftande åldrar som alla var avväpnande oblyga i sina känsloyttringar. Det som blev pricken över i:et var när vi klev upp på bron Pont des Arts (konstens plats). Ni som någon gång har spatserat över Västerbron i Stockholm har säkert noterat att det sitter ett helt gäng hänglås längs med ett parti på bron. Hänglås som ofta har försetts med text och som symboliserar kärleken mellan de par som låtit placera låset på platsen för att sedan tillsammans hand i hand se nyckeln segla mot vattenytan och slutligen ta plats på Mälarens botten. 

 

Västerbron är en fis i rymden jämfört med Pont des Arts. Hela bron, bägge sidorna, är klädd med hänglås. Vi gjorde förundrat en, om än mycket slentrianmässig, uppskattning till att det kan röra sig om en halv miljon hänglås. Kärleksförklaringar som blänker i gatulyktornas ljus efter mörkrets infall. Ömhetsbevis som skapar en nästan magisk energi på bron som på natten blir en samlingspunkt för alla varelser på jakt efter interaktion. 

 

Där, mitt på bron, slog vi oss ner tillsammans med fyra unga fransoser. Fyra unga män som strålade samman i natten efter att nyligen ha kommit hem från utlandsstudier på olika håll i världen. Det var således en kvartett med goda kunskaper i det engelska språket vi slog oss i slang med. En timme senare dansade vi nästan arm i arm ner längs Siene. Vi hade delat livserfarenheter och snabbt byggt nya broar från den vi satt på. De hade lärt oss en och annan användbar fransk fras som till exempel ”Kan jag dricka det här?”. Informerat oss om att just augusti är den månad om året då Paris består av minst antal Parisare. Då är de nämligen på semester. Samt deklarerat sin kärlek till svenska kvinnor. Vi hade i sin tur sagt att ”franska kvinnor är inte så pjåkiga de heller”, deklarerat vår kärlek till Paris och bjudit alla fyra på snus (Göteborgs Rapé, white portion). Gossarna spottade en efter en ut snusen med bistra miner, vi kissade sida vid sida varefter vi skiljdes åt som bröder.

 

Stärkta av vin (prat om) kvinnor och (andra människors) sång ansåg vi oss för spänstiga för att ta tunnelbanan hem. Det blev istället en lång promenad längs med floden som vid det här laget hade blivit vår vapendragare. Efter gymnastiska övningar på en noshörningsstaty och en arg blick från en konstapel i en bil, som antagligen tyckte vi svajade suspekt, nådde vi fram till Caravellen när morgontimman var nära. Vi stupade i den redan bäddade sängen och slocknade likt Eiffeltornet efter crescendot.

 

Det var inte helt utan viss skallebank som vi vaknade upp vid lunchtid i Caravellen dagen efter våra nattliga eskapader. Vi botade vårt dagen-efter-natten-före-tillstånd med en asiatisk trerätterslunch för 10 euro. Hällde i oss en varsin kaffe på ett intilliggande kafé där Fredrik, via länk, blev intervjuad av Eskilstuna-Kuriren. Sedan begav vi oss. Mot Montmartre och Moulin Rouge.

 

Montmartre ligger i norra delen av Paris på en höjd med praktfull utsikt över staden. Det är ett område med många klassiskt franska slingrande kvarter. Med traditionella små fik och restauranger. En plats som under en lång tid tycks ha fungerat som en magnet för konstnärssjälar och bohemer. Vi parkerade i en brant gränd och gav oss in i myllret. 

 

Det råder ingen tvekan om att Montmartre är en vacker stadsdel med mycket spännande historia. Men det går inte heller att undgå känslan av Gamla stan i Stockholm. Upplevelsen präglas tyvärr till stor del av turism och vi bidrar själva till det. Samma sak gäller Moulin Rouge. Den legendariska kvarnen med starkt lysande röda neonskyltar. En maffig syn och naturligtvis en stor turistattraktion. Helt klart kul att få ha bevittnat hur som helst. Något som inte är fullt lika upplyftande att se är att det kring Moulin Rouge än i dag pågår den en av verksamhet som cementerar tvivelaktig kvinnosyn.

 

När vi framåt kvällningen rullade ut ur Montmartre plockade Fredrik fram kameran och placerade den på stativ mellan framsätena för att filma vårt uttåg ur Paris. Detta skulle snart uppmärksammas. När vi stannade till vid rött ljus började en man på höger sida om bilen att skrika åt vårt håll och peka på kameran. Han var på väg att ge sig in i bilen i samma stund som det blev grönt. Vid nästa rödljus såg vi en annan ung arg man komma gående snabbt vid sidan av vägen och skrika på engelska att vi skulle ge fan i att använda kameran. Vadan detta tänkte vi när vi med en olustig känsla rullade ut ur kvarteret. Vi misstänker att det inte bara sker en viss del av sexhandel i området. Det kan ha varit ett drogrelaterat missnöje vi blev föremål för. Vi filmade inget mer under vår resa ut ur den franska huvudstaden.

 

Vid midnatt rullade vi in i en sovande småstad i närheten av Fontainebleau öster om Paris. Parkerade på en gata som förde tankarna till Truman Show med fina fasader, välklippta gräsmattor och en kompakt tystnad. Där sov vi gött.

 

Frukost åt vi dagen efter på en parkeringsplats i Avon. Lyxade till det med Philadelphia chokladmjukost. Sedan tog vi av mot en nationalpark vid staden Bar-sur-aube i östra Frankrike. Det finns väl egentligen inte så mycket spännande att förtälja om denna tillrättalagda plats. Det är en stor sjö, tät skog, en camping, minigolf, en pizzeria och en park man kan gå in i för fem euro och titta på bisonoxar och andra smålustiga djur. Vi gick inte in parken, spelade inte minigolf tog ingen pizza och såg det som högst onödigt att ta in på campingen då vi lika gärna kunde stå på parkeringen utanför. Det vi dock gjorde var att vi tog igen för förlorad sömn och negligerad hygien. Vi sov gott och badade friskt, med tvål. En mäktig känsla. 

 

Efter två dagars vila vinkade vi adjö till barnfamiljerna och begav oss mot ett nytt land: Luxemburg. Där var det trevligt. Mer om det senare. 

 

Slutsatser om Frankrike:
- Fransoserna tycks älska sin baguette. Den syns under så gott som under var hens arm.
- Det finns mycket kosor på den franska landsbygden. Som är mycket vacker.
- På den östra landsbygden är det lite mer kuperat och lite vackrare. Och många fler fält med solrosor.
- Vi missade följande givna sevärdheter: Triumfbågen och Louvren.
- Frankrike är bra.