Kvarteret Kokboken

Allt har ett slut. Även en roadtrip som denna. Senast vi hördes vid lämnade vi Frankrike. Sedan dess har vi betat av såväl Luxemburg som Tyskland. Med inslag av bilproblem, en våt natt och narkotikatest. Så här gick det till: 

Vi lämnade Frankrike på lördagskvällen. Det sista vi fick uppleva var spökstaden Longwy där vi möttes av tomma blickar, igenbommade hus och en kompakt känsla av att allt kunde gå åt helvete. Det gjorde inte det. Vi klarade oss helskinnade och skred in i lilleputtlandet Luxemburg. Vi tog oss till huvudstaden Luxembourg. En välputsad stad med många fina kvarter, flådiga uteställen och välklädda människor. Men även med ett kvarter där sexhandeln sker öppet. Ett tyvärr återkommande inslag under vår resa.

Vi hittade till slut en lummig parkeringsplats där vi tillbringade natten. Vi hyllade dock först Frankrike genom att sleva i oss en konservburksratatouille. Sedan knoppade vi i en lite för stor lutning vilket ledde till en intim natt. Mys.

Luxembourg är en fascinerande stad som är uppbyggd av berg och dalar. Mycket av stadens gamla delar finns kvar vilket gör att man kan gå längs delar av murarna som ringade in stadens centrala delar. Vi gjorde så tills vi hade förbrukat energin ratatouillen hade givit oss. Sedan lämnade vi staden och landet. Vilket gick ganska fort då landet är ungefär lika stort som Kristdemokraternas väljarstöd. 

Vi kom dock inte långt in i Tyskland innan vi tvingades till ett flera timmar långt stopp. Anledningen: Krånglande bromsar. Caravellens bakbromsar tog inte som önskat. Fredrik gav sig i kast med att lösa problemet. På en parkering i ett litet tyskt samhälle skaffade sig Fredrik skit under naglarna medan jag slängde ihop en ostpasta. Vi rullade ifrån byn framåt kvällen med mat i magen och bett i bromsen.

Nästa stopp var tänkt att bli Köln, men impulsen gjorde att vi bromsade in lite tidigare. Bonn skulle bli vårt stopp. Lite anade vi då varthän natten skulle ta oss. När vi rullade in i staden passerade vi en bar som heter Bla.

– Dit kan vi gå och ta en öl, sa vi synkroniserat.

Caravellen parkerades på en gata ett stenkast bort. Vi bäddade, delade på en flaska rött, gjorde oss så fina vi kunde och skred ut. Bla är en rockbar med relativt blandat klientel. Vi tog en öl inne och ett par öl på uteserveringen och förundrades återigen över det billiga priset. Sedan slog vi oss i slang med lokalbefolkningen. De utvalda var tre H&M-arbetande damer ifrån Bonn. Deras engelskakunskaper varierade, men det tog de igen med social kompetens. 

Om vi här snabbspolar bandet så slutade natten att två svenska herrar snubblar hem runt fem-sjutiden på söndagsmorgonen i Bonn efter att ha blivit lotsade till ännu en mörk svettig bar i den gamla västtyska huvudstaden. En briljant kväll i tysk sällskap. Dagen-efter-natten-före blev naturligtvis en smula tuffare, men det var det trots allt värt. Så mycket mer än Bonn by night såg vi inte av staden. Förutom en skvätt av stadens centrum, någon typ av park och en slentrianmässig pizzeria. 

När vi hade återfått förmågan att gå, prata och fungera någorlunda normalt lämnade vi Bonn (ja, vi var kördugliga). Därefter följde en maratonkörning av sällan skådat slag. Vid 20-tiden på måndagen lämnade vi Bonn. Klockan 04.55 på tisdagen anlände vi färjeterminalen i Rostock. Vi hade lagt hela Tyskland bakom oss. La oss för att duna ett par timmar, sedan rullade vi på färjan som tog oss till Trelleborg. Tillbaka på svensk mark.

Under intensivkörningen genom Tyskland gjorde vi två frivilliga stopp och ett tvingat. Det var i höjd med Bremen som en polisbil bromsade in framför oss, drog på sirenerna och gjorde det helt klart för oss att det var läge att följa med. Vi svängde in på en tom liten parkeringsficka. Där fick jag bevisa att jag var nykter, vilket jag var trots att jag såg ut som sju svåra år efter natten innan. Jag fick ställa mig med fötterna samman, hålla ut armarna, räkna till tio och lite andra märkliga övningar.

– Ja, ha, och du rökte lite marijuana igår?, sa polisen som tycktes säker på sin sak efter att ha lyst lite med en ficklampa i mina rödsprängda ögon.
– Ehh, nej, försökrade jag.
– Du ska nog få kissa lite i en burk åt mig, sa polisen då.

Att kissa i en burk när du 20 minuter tidigare tömde blåsan är svårt. Att göra det med två vuxna auktoritära tyska karlar som publik gör det inte lättare. Men jag lyckades skaka ur mig tre droppar. Tre droppar som gjorde att konstapeln fem minuter senare blev superhyglig.

– Vad bra! Du är nykter, konstaterade han när testet hade analyserats.
– Ja, naturligtvis, sa jag och Fredrik på samma gång.

Sedan önskade han oss en trevlig resa och gav tillbaka bilens papper. Att Caravellen inte ens är okej att köra eftersom den ännu inte blivit påställd tycktes inte vara så noga för polisen. Jag var ju ingen pundare, allt var frid och fröjd. 

Så, det var nog allt för den här gången. Nu åker vi så sakteliga hem. När vi väl kommer hem har vi lagt si så där 415 mil bakom oss. Det får räcka, för nu.

Det var onsdag, mer känt som lillördag, och vi skulle göra Paris by night. Vi slog oss ner på en inbjudande restaurang som ligger längs en av Paris myllrande gator. Jag beställde, i brist på vegetariska alternativ, in en lax medan Fredrik fick sig en rekorderlig rumpstek. Vi sköljde ner födan med en fin flaska rött. Sedan satt vi där än mer salongsberusade och smuttade på varsin kaffe.

När svenskar blir fulla utrustas de med förmågan att socialisera sig. Så även vi. När vi svalt den sista klunken vin vände vi oss till grannarna vid bordet intill med spörsmålet: ”Vad ska två ynglingar som vi göra en Pariskväll som denna”. De som fick frågan var  två kanadensiska kvinnor, kusiner. Den ena kunde inte sluta prata och den andra var utrustad med en ängels tålamod. Av den som älskade sin egen röst fick vi en hel lista på saker vi borde göra. Hon hade bott i Paris i en månad.

– I had one of the best days of my life there!, sa den pratglada överentusiastiskt om i stort sett alla platser hon rekommenderade.

Hennes kusin nickade mest.

Vi tackade och bockade för råden och marscherade vidare i kvällen. Vi var på jakt efter puls och vibrationer. Fem tunnelbanestopp senare var vi där. Med ens när vi hade tagit trappstegen upp från underjorden kände vi att det var i Odeon det händer. Där ligger bargatorna tätt. Barer med äppelknyckarklädda servitörer, jazzmusik, kvinnor som för tankarna till Vanessa Paradise och Amelie från Montmartre samt alltför rakade unga män. Två skäggiga skandinaver slog sig ner på en livlig pub och andades in i atmosfären.

Ett fik i Montmartre.

Vi gick vidare. In i Latin Corner där salsatonerna strömmar och vimlet tilltar. Sicksackar mellan blomförsäljare, gatumusiker och förälskade par. Köper en glass, köper två öl, sätter oss och spanar ut över Siene och känner att natten inbjuder oss till att iklä oss rollerna som filosofer.

På tal om förälskade par, det här om att Paris ska vara kärlekens stad, det kändes precis just så denna natt. I var och vartannat hörn stod, satt och låg par av skiftande åldrar som alla var avväpnande oblyga i sina känsloyttringar. Det som blev pricken över i:et var när vi klev upp på bron Pont des Arts (konstens plats). Ni som någon gång har spatserat över Västerbron i Stockholm har säkert noterat att det sitter ett helt gäng hänglås längs med ett parti på bron. Hänglås som ofta har försetts med text och som symboliserar kärleken mellan de par som låtit placera låset på platsen för att sedan tillsammans hand i hand se nyckeln segla mot vattenytan och slutligen ta plats på Mälarens botten. 

Västerbron är en fis i rymden jämfört med Pont des Arts. Hela bron, bägge sidorna, är klädd med hänglås. Vi gjorde förundrat en, om än mycket slentrianmässig, uppskattning till att det kan röra sig om en halv miljon hänglås. Kärleksförklaringar som blänker i gatulyktornas ljus efter mörkrets infall. Ömhetsbevis som skapar en nästan magisk energi på bron som på natten blir en samlingspunkt för alla varelser på jakt efter interaktion. 

Där, mitt på bron, slog vi oss ner tillsammans med fyra unga fransoser. Fyra unga män som strålade samman i natten efter att nyligen ha kommit hem från utlandsstudier på olika håll i världen. Det var således en kvartett med goda kunskaper i det engelska språket vi slog oss i slang med. En timme senare dansade vi nästan arm i arm ner längs Siene. Vi hade delat livserfarenheter och snabbt byggt nya broar från den vi satt på. De hade lärt oss en och annan användbar fransk fras som till exempel ”Kan jag dricka det här?”. Informerat oss om att just augusti är den månad om året då Paris består av minst antal Parisare. Då är de nämligen på semester. Samt deklarerat sin kärlek till svenska kvinnor. Vi hade i sin tur sagt att ”franska kvinnor är inte så pjåkiga de heller”, deklarerat vår kärlek till Paris och bjudit alla fyra på snus (Göteborgs Rapé, white portion). Gossarna spottade en efter en ut snusen med bistra miner, vi kissade sida vid sida varefter vi skiljdes åt som bröder.

Stärkta av vin (prat om) kvinnor och (andra människors) sång ansåg vi oss för spänstiga för att ta tunnelbanan hem. Det blev istället en lång promenad längs med floden som vid det här laget hade blivit vår vapendragare. Efter gymnastiska övningar på en noshörningsstaty och en arg blick från en konstapel i en bil, som antagligen tyckte vi svajade suspekt, nådde vi fram till Caravellen när morgontimman var nära. Vi stupade i den redan bäddade sängen och slocknade likt Eiffeltornet efter crescendot.

Det var inte helt utan viss skallebank som vi vaknade upp vid lunchtid i Caravellen dagen efter våra nattliga eskapader. Vi botade vårt dagen-efter-natten-före-tillstånd med en asiatisk trerätterslunch för 10 euro. Hällde i oss en varsin kaffe på ett intilliggande kafé där Fredrik, via länk, blev intervjuad av Eskilstuna-Kuriren. Sedan begav vi oss. Mot Montmartre och Moulin Rouge.

Montmartre ligger i norra delen av Paris på en höjd med praktfull utsikt över staden. Det är ett område med många klassiskt franska slingrande kvarter. Med traditionella små fik och restauranger. En plats som under en lång tid tycks ha fungerat som en magnet för konstnärssjälar och bohemer. Vi parkerade i en brant gränd och gav oss in i myllret. 

Det råder ingen tvekan om att Montmartre är en vacker stadsdel med mycket spännande historia. Men det går inte heller att undgå känslan av Gamla stan i Stockholm. Upplevelsen präglas tyvärr till stor del av turism och vi bidrar själva till det. Samma sak gäller Moulin Rouge. Den legendariska kvarnen med starkt lysande röda neonskyltar. En maffig syn och naturligtvis en stor turistattraktion. Helt klart kul att få ha bevittnat hur som helst. Något som inte är fullt lika upplyftande att se är att det kring Moulin Rouge än i dag pågår den en av verksamhet som cementerar tvivelaktig kvinnosyn.

När vi framåt kvällningen rullade ut ur Montmartre plockade Fredrik fram kameran och placerade den på stativ mellan framsätena för att filma vårt uttåg ur Paris. Detta skulle snart uppmärksammas. När vi stannade till vid rött ljus började en man på höger sida om bilen att skrika åt vårt håll och peka på kameran. Han var på väg att ge sig in i bilen i samma stund som det blev grönt. Vid nästa rödljus såg vi en annan ung arg man komma gående snabbt vid sidan av vägen och skrika på engelska att vi skulle ge fan i att använda kameran. Vadan detta tänkte vi när vi med en olustig känsla rullade ut ur kvarteret. Vi misstänker att det inte bara sker en viss del av sexhandel i området. Det kan ha varit ett drogrelaterat missnöje vi blev föremål för. Vi filmade inget mer under vår resa ut ur den franska huvudstaden.

Vid midnatt rullade vi in i en sovande småstad i närheten av Fontainebleau öster om Paris. Parkerade på en gata som förde tankarna till Truman Show med fina fasader, välklippta gräsmattor och en kompakt tystnad. Där sov vi gött.

Frukost åt vi dagen efter på en parkeringsplats i Avon. Lyxade till det med Philadelphia chokladmjukost. Sedan tog vi av mot en nationalpark vid staden Bar-sur-aube i östra Frankrike. Det finns väl egentligen inte så mycket spännande att förtälja om denna tillrättalagda plats. Det är en stor sjö, tät skog, en camping, minigolf, en pizzeria och en park man kan gå in i för fem euro och titta på bisonoxar och andra smålustiga djur. Vi gick inte in parken, spelade inte minigolf tog ingen pizza och såg det som högst onödigt att ta in på campingen då vi lika gärna kunde stå på parkeringen utanför. Det vi dock gjorde var att vi tog igen för förlorad sömn och negligerad hygien. Vi sov gott och badade friskt, med tvål. En mäktig känsla. 

Kvällsbild i nationalparken.

Efter två dagars vila vinkade vi adjö till barnfamiljerna och begav oss mot ett nytt land: Luxemburg. Där var det trevligt. Mer om det senare. 

Slutsatser om Frankrike:
- Fransoserna tycks älska sin baguette. Den syns under så gott som under var hens arm.
- Det finns mycket kosor på den franska landsbygden. Som är mycket vacker.
- På den östra landsbygden är det lite mer kuperat och lite vackrare. Och många fler fält med solrosor.
- Vi missade följande givna sevärdheter: Triumfbågen och Louvren.
- Frankrike är bra.

Fredrik in action.

 

Sovplatsen vid sjön i nationalparken.

 

That's how we roll.

(Vi ber på förhand om ursäkt för att typsnittet varierar i inlägget. Blogg.se lever sitt eget liv. Smärtsamt för en skrivande människa som undertecknad)

Alltså, ni vet det här med att det inte alltid blir som planerat.

Det blev ingen natt i Vernon, som vi antog i senaste inlägget. Vi tog förvisso en öl på ett sympatiskt hak och följde via wifi hur Degerfors IF knep tre nya poäng. Därefter gick vi även segerrusiga (i alla fall David) vidare för att beta av en mindre krogrunda. Problemet var bara det att det inte fanns några andra sympatiska krogar öppna. Endast presumtiva alkishak. Så det blev bara en öl.

Istället gjorde vi byn. Spatserade runt i kvarteren som var som hämtade ur Asterix och Obelix. Ruffiga sneda hus med träluckor och sargade fasader. Riktigt häftig arkitektur. Det var dock det enda som var riktigt häftigt med staden som framåt kvällningen mest bestod av hormonstinna ungdomar, tandlösa damer och välfyllda snabbmatsrestauranger. Så när Fredrik kände sig körduglig åkte vi. Mot Paris. Klockan hade då hunnit bli 23.

Fina kvarter i Vernon.

 

Mer Vernon.

Efter att ha köpt en flaska Monster Energy och en Lindt mjölkchoklad (extra fin) rullade vi så in i mörkret mot den förtrollade staden. Med Degerfors rödvita vimpel majestätiskt vajande i framrutan. Mot nya segrar.

Klockan hade passerat midnatt när vi fångades av det första strålkastarljuset. Vi kände oss för ett ögonblick som pågen från Rosengård på väg in på Parc de Prince. Vi hade inte hunnit in i Paris men vi var redan med på Eiffeltornets radar. Som stadens beskyddare står det där mitt i Paris upplyst efter mörkrets infall och spanar över ägorna. När klockan slår ett gör det en glimrande avslutning innan den lämnar Parisarna själva i natten.

Vi rullade in i den mytomspunna staden med stora bondpojksögon. Fredrik hade redan tidigt på resan ner mot Frankrike sett fram emot den här stunden.

”Att köra i Paris ska tydligen vara någonting alldeles extraordinärt”

Tio minuter in på åkturen i staden fick Fredrik ett smakprov.

”Det var ju RÖÖÖTT!!”

Rösten tillhör en polis och språket är naturligtvis franska. Den unga konstapeln med rakad hjässa hänger ut genom fönstret och viftar upprört med armen mot Fredrik som sitter med nedvevad sidoruta och något generat anlete en meter bort.

”Pardån”

På klanderfri sörmländsk franska ber unge herr Hagström om ursäkt. Upprinnelsen var att Fredrik tog en rövare vid gult ljus och gasade sig till en position som blockerade vägen för polisbilen som genast gick upp i fransk tutfalsett. Någon mer reprimand än avhyvlingern blev det dock inte. Men innan dess han Fredrik se sitt liv passera revy.

Lagom när Eiffeltornet hade avklarat sin slutshow hade vi parkerat på Avenue Général Détrie som ligger fem minuters gångväg från tornet. En briljant plats där vi kunde stå gratis i två nätter. Utpumpade av en nattlig körning, intryck och polisreprimand somnade vi ovaggade till bruset av ett Paris som aldrig riktigt går och lägger sig.

Två män och ett torn.

Dagen som följde är värd mer än ett blogginlägg i sig. Paris är en makalös stad. Det är inte svårt att förstå bilden av staden som ett Mekka för konstnärer och författare. Inspirationen liksom ligger i luften och väntar på att insupas bara man är medveten nog att ta ett djupt andetag. Arkitekturen, fiken, restaurangerna, pulsen, dofterna och människorna. Parisarna består av galanta damer och rakryggade herrar som skrider fram. Allt sammantaget gör Paris till en plats som är innerligt lätt att förälska sig i. Vi föll pladask.

Vi vaknade upp till ett soligt och sprudlande Paris. Vi inledde dagen med en baguette- och ostfrukost vid Siene. Sedan började vi insupa. Vi tog igen för all den orörlighet som hade präglat resan så långt genom att under sex-sju timmar i stort sett gå oavbrutet. Eiffeltornet hade vi praktiskt taget som sängkamrat, så det var avverkat. Vi betade även av Notre Dame, en ståtlig pjäs som dock tappar lite av sin charm i myllret och kommersen likt många andra hypade turistattraktioner. I övrigt gick vi planlöst och lät sinnena löpa fritt. Vi berusade oss av stämningen, känslan och en flaska Château Mazails från 2010 (närmare 45 bagis) i en liten lummig park vid Rue des Ecoles. Vi var inte de enda som drack vin i den parken, eller sov. Där kände vi oss hemma.

En god flaska vin i en park.

Det är ju semester, så att säga.

Vi köpte även en varsin öl i en kvartersbutik som ägdes av en äldre vietnamesisk kvinna. Hon gav oss, innan köpet, en femton minuter lång utläggning om varför hon inte dricker alkohol. På en engelska som inte är av den här världen. I korta drag, av det vi förstod, så prövade hon något typ av risvin i smyg av sin far när hon var nio år. Då gick det käpprätt åt helvete. Det innebar en helvetes magont och dropp. Sedan dess har hon enbart prövat tre centiliter Bacardi Ice en gång. Det gick bättre. Hennes man och hennes son dricker dock, det tycker hon inte alls om. Dessutom drack hennes sons flickvän så hon tuppade av en gång, men det var på grund av någon medicin hon åt. För övrigt stänger kvinnan butiken så fort hennes man inte är i närheten, så mycket trivs hon tydligen med jobbet. Dessutom har hon en hund som morrar åt skumma typer, den morrade således inte åt oss. Vi köpte våra två öl, fick med en varsin platsmugg och tackade kvinnan för hennes historia. Vad hon avslutningsvis sa vet vi inte riktigt, men vi älskar henne så klart.

Lite smått salongsberusade svansade vi något senare ut för att unna oss en god bit mat i Pariskvällen. Det hör ju liksom till. Efter det hände en massa skoj ända fram till småtimmarna minsann. Men det får ni läsa om i nästa inlägg. Nu har vi inte tid för er mer. Nu ska vi slentrianskeda.

Kadedralen Notre Dame.

Snabblistan:
- Saker som borde införskaffats: Ett par skor till Fredrik. Han glömde sina. Nu ser hans fötter ut som två oljeskadade svanar.
- Liknelserna: Fredrik har tidigare liknats vid Alexander Skarsgård av getbonden i Quend. Kvinnan som sålde solglasögon till Fredrik i Paris tyckte han såg ut som Ryan Gosling. Det har han dock hört förr, kändis-look-a-like-Freddan. Jag liknades vid David Schwimmer (Ross i Vänner) en gång för typ tio år sedan.
- Noterat i Paris: Här pratar folk förhållandevis bra engelska. Resor bättre en bara en bit utanför huvudstaden.
- Noterat i Caravellen: Efter tio svettiga nätter på resa är våra sängkläder på väg att krypa iväg på eget bevåg. De ska säljas till högstbjudande vid hemkomst. Håll utkik efter auktion på Tradera under parollen ”Lemlästat husgeråd”. 

Har man ingen strand så fixar man en. Så funkar det i Paris längs Siene.

Pojken med betongsulorna.

 

Ett sent kvällsfotbad i Vernon innan avresa till Paris.

 

En ståtlig byggnad det där.

Det är någonting visst med att vara ute på en resa utan egentligt mål. Att låta sig drivas av impulser likt ett löv som virvlar dit vinden bestämmer att det bör färdas. Vi hade en plan från start som vi kasserade innan vi knappt hade hunnit rulla in i Tyskland. Vi satte ny riktning och har sedan dess lagt om rutten var och varannan dag.

Det nyttig i denna form av resande kan inte underskattas. Samhället av i dag vill gärna strukturera på gott och ont. Vi hamnar ofrivilligt i led, följer spår och blir en del av någonting större som är bortom vår kontroll. Det behöver inte nödvändigtvis vara till ondo. Men att aldrig utmana sig själv, aldrig kasta sig ut och göra sig sårbar, det tror jag definitivt urholkar själen.

Låt oss nu inte heller uppförstora en resa av denna sort. Vi rör oss enbart i industrialiserade länder där vi väl känner igen oss. Har aldrig hamnat i någon situation som kan beskrivas som totalt utelämnande. Men det är oavsett berikande att ta klivet ut från den bekväma zonen. Att se nytt, leva spartanskt och aldrig veta vad morgondagen har i sitt sköte.

På tal om spartanskt, det där med hygienen är så att säga en utmaning. Någon duvning i en dusch med tvål hade vi inte haft under resans första vecka, bortsett från en tidig tvagning i beachhuset i Lomma på tisdagen. Det hade endast rört sig om snabba avspolningar i sötvattensduschar belägna på diverse stränder. Inte helt lägligt med trepunktsdusch inför publik där.

Men när vi kom till Vernon tog vi tjuren vid hornen. Körde ner till Siene hittade, vad vi ansåg vara, den perfekta platsen. En litet stycke hamn med tillhörande soppstation. Ett antal nyfikna medelålders par stannade till och väntade tillsynes suktades efter att få se våra välsvarvade kroppar bli blöta. Kanske som en krydda i ett annars stagnerande samliv. De blev dock snuvade på konfekten, vi väntade tålmodigt ut dem innan vi raskt hoppade i och tvagade oss med tvål samt utbrast i muntra tillrop. Det kanske inte var Europas renaste vatten, men vi kände oss hur som helst redo att ge Vernons barliv en ärlig chans.

Innan vi kom fram och kunde bada i Siene fick vi nöja oss med att tvaga oss en smula i samband med biltvätten.

En annan hygienrelaterad detalj är att både Fredrik och jag börjat anamma utseendet av valrossar då vi glömde mustaschsaxen. Inget frapperande över det dock, förutom att chevrén liksom hänger med en stund efter måltiden. I övrigt är vi friska, bortsett från lite skärsår här och var. Men så är det ju också sommar och ränderna går aldrig ur två burdusa bondpojkar.

Nu sitter vi på en pub i Vernon, en mindre stad som redan nämt ligger belägen vid floden Siene si så där 7,5 mil väster om Paris. Ännu en mindre stad med kvarter l med häftiga stenhus. Vi snirklade oss ut ur Fécamp när regnet började falla på måndagseftermiddagen. Vi trodde för ett tag att vi skulle bli fast i ett par deprimerande franska hålor innan vi till slut hittade ut och kunde följa Siene genom Rouen (där vi motstod frestelsen att göra en drive-thrue-tatoo) och ett koppel småorter. Precis utanför samhället Vironvay gjorde vi halt, körde in på en liten grusväg, lagade mat och kokade kaffe med sagolik utsikt över Siene som ringlade sig fram i dalen nedanför. Just kaffepauserna har blivit lite av heliga ritualer. Vi gör dessa stop på så pittoreska platser som möjligt och, så att säga, njuter av tillvaron. Det får icke glömmas bort.

Fredrik hänger likt Rasmus på luffen vid dagens matstopp.

Så till avdelningen betraktelser vi ännu inte hunnit delge er. I Belgien har de en mycket smart och rolig lösning på det här med stressade trafikanter som känner nödgade att göra sig av med skräp. På väl valda platser längs vägarna står det nämligen stora nätkorgar som bäst kan liknas vid små runda fotbollsmål upphöja någon meter i luften. Vi har naturligtvis utnyttjat en sådan. Tack vare min extraordinära bollbegåvning (fotboll och innebandy på relativt hög nivå) singlade påsen i en grandios båge in i mål (stolpe in) till stort jubel i Caravellen. Belgarna som hade turen att bevittna uppvisningen såg förundrade ut. Inte undra på. Jag vill även passa på och tacka Fredrik för briljant assisterande/körande.

Nu ska vi hänge oss åt ölen och ladda inför att kasta oss in i miljonstaden Paris i morgon. David ska även heja fram Degerfors IF till nya framgångar via länk. Lite av ett äventyr, både Paris och Degerfors. På återhörande. 

Dagens turistande sker i Vernon.

 

Vi kan även tillägga att Fredriks momsdeklarering är klar. 

Ni kära trogna läsare, hur många ni nu må vara. När det nästan precis har gått en vecka sedan Caravellen rullade i väg från Ekeby i Dunker mot sydligare breddgrader skola vi belöna er med ett rekorderligt blogginlägg, inget forcerat alster som vi tvingat skaka ur oss de två senaste besöken på McDonalds. Det är nämligen på dessa annars så tvivelaktiga ”restauranger” vi hittills inhämtat vårt wifi, gjort det mest betungande på herrarnas och vaskat oss en smula. Priset för detta: En glass med chokaldsås, som kostar ett par euro. Det är priset på våra kringflackande själar.

Nu sitter vi iställer på en restaurang precis intill hamnen i den lilla staden Fécamp på den franska västkusten. Och har mer tid för er. Vi har precis avnjutit en klassisk fransk brunch, en flottig omelett, baguette, kaffe och juice.

Vår resa har i stora drag sett ut så här hittills: Dunker-Halmstad-Lund-Lübeck-Bremen-Almelo-Osteende-Le Touquet-Le Tréport-Fécamp. Låt oss plocka ur russinen ur kakan.

Lund: Den sista utposten i Sverige blev ett frosseri i kvalitetstid. Med Perra, Gibban, Kajsa, Sandra och ett helt koppel sköna lirare från Texas, Tyskland, Polen, Barcelona, Glasgow och lite till. Bättre startskott kunde vi inte tänka oss. Dessutom fick vi en oxtokig Peppe Wolgers-kopia att hytta med näven åt oss efter att vi gjort en abrovink med Caravellen i Lund. Bara en sån sak, Beppe Wolgers kan ju inte bli arg, trodde vi.

Vid beachhuset i Lomma utanför Lund lektes det en del, med Perra i spetsen.

Köpenhamn: När vi rullar över bron och lämnat svensk mark satte vi av raka vägen mot Christiania. Fredrik hade redan varit där och jag hade länge velat besöka detta samhälle som växte fram ur en protest mot den materiella världen för drygt 40 år sedan.

Två strävsamma män utanför Christianias entré.

Christiania ligger centralt beläget i Köpenhamn, det strömmar konstant människor in och ut ur kvarteret som har blivit lika mycket en fristad för frisinnade och konstnärer som en turistattraktion och tillhåll för ett slitet klientel. Det finns helt uppenbart två delar av Christiania, den som är anpassad för turister och den som är ett hem åt många som bott där sedan starten 1971. Vi fick mest se det förstnämnda som kretsar mycket kring Puscher Street, gatan där det säljs marijuana och hasch helt öppet i prydliga stånd. Gatukonsten är utbredd och färgglad, ofta med budskap som kretsar kring drogliberalism eller som riktar sig mot överheten. Det kryllar av bohemiska kaféer och små butiker som drivs av likaledes bohemiska Christianier.

Färgglad fasad i Christiania.

Vi valde att kliva in i ett av dessa kaféer och blev då påminda om det strikta motstånd mot EU som råder i Christiania.

– No euro, only danish kronors, sa den generöst tatuerade mannen bakom disken bestämt när vi lämnade fram 20 euro som betalning för två små glas kaffe. 
Han var som hämtad ur den klassiska brittiska filmen Trainspotting. Vad som verkade vara hans chef, en sliten kort äldre man med tonade glasögon, klev då in i handlingen. Han erbjöd oss 100 danska kronor mot 20 euro och två små kaffe. Vi insåg efter lite snabb huvudräkning att det skulle bli relativt dyrt kaffe och fick skamset vända ut från kafét.

Kaffekokande med underhållning.

Vi lämnade Christiania och tog en tur i Köpenhamn. Plötsligt befann vi oss i stället på utsidan av den andra delen av det lilla samhället. Rader av spektakulära hus låg bakom ett lågt stängsel och vi parkerade längs den intilliggande floden och kokade oss lite kaffe. Som underhållning hade vi en match i vad som bäst kan beskrivas som kajakhandboll. En mycket udda men händelserik sport.

En avslappnad man i arbete.

Bremen: Det blev inte Hamburg som vi först hade tänkt oss, det blev Bremen i stället. Och det ångrar vi inte. Vi skred in i staden och hittade en gratisparkering precis bredvid en liten frukt-, bröd- och ostmarknad där vi fyndade en smula. När vi började sondera terrängen i staden vek vi först ovetande in på en bakgata där det stod lättklädda unga kvinnor i fönstren. En tragisk påminnelse om en av världens största och smutsigaste handel.

Ett typiskt kvarter i Bremen.

Bortsett från Bremens baksida är det en stad som vi snabbt lärde oss att uppskatta. Stadskärnan består av kvarter efter kvarter med fina små hus och det är helt uppenbart en stad där gatukonstnärerna får utlopp för sina kunskaper. De vackra kreationerna finns i varje hörn där det annars hade varit en steril vit eller grå vägg. Vi lämnade lite ambivalent Bremen, men vi ville trots allt till havet.

Två bistra män på jakt efter musikanterna i Bremen.

Den tyska landsbygden: Så fort vi valde att svänga av från den mullrande tyska motorvägen fick vår resa mervärde. De sista milen innan vi passerade gränsen till Holland gick genom genuin vacker tysk landsbygd. Vidsträckta sädesfält och tät skog byttes då och då ut mot små mysiga byar med smala gator och traditionella hus. Vi stannade till två gånger, dels för att göra ett mindre inköp bestående av billig öl och ost, och dels för att ge vika för nöden på ett av alla sädesfält. Nöden har som bekant ingen lag.

Måste man så måste man.

Osteende: Efter att ha vaknat strax norr om Almelo morgonen efter poliskonfrontationen stormade vi ut ur Holland innan den arga markägaren hade vaknat. Nu skulle vi snabbt till havet var tanken och i nästa stund var vi i Belgien. Där fortsatte det målmedvetna körandet och vi forsade förbi Bryssel, Antwerpen och Brugge innan vi kom fram till målet – kust staden Osteende.

Osteende är en turistort dit uppenbarligen belgare åker för att sola, bada och festa loss en smula. Vi parkerade bilen på den stora strandgatan med utsikt över engelska kanalen. Det fick bli vår sovplats för natten. Ett dopp senare svidade vi om och fick propert (nåja) klädda ut för att unna oss en bit mat på lokal för första gången sedan avfärden från Sverige. Det var dock fler som hade samma idé som oss vilket ledde till att vi tvingades sätta oss på ett slentrianmässigt ställe med förvirrade servitörer. Det hela slutade med en undermålig vegetarisk pizza och en lika tveksam hamburgare. Det dröjer innan vi äter ute igen, det är inte vår bästa disciplin.

Vi måste ju bjuda på lite skinn. Ett dopp i Osteende.

Frankernas rike: Tre nätter har vi nu tillbringat i Frankrike, en i Le Touquet Paris Plage, en i Le Tréport och en i Fécamp. Tre mindre kuststäder där den mellersta vinner vår gunst. Inte minst tack vare en utflykt till en utsiktsplats med grym vy över kusten som ligger längs en ståtlig bergvägg. Där fick vi även interagera med den franska polisen. Först var Fredrik rädd att någon hade sett honom göra sitt behov vid ett träd i skogen och ringt polisen, men det var lyckligtvis inte så. De ville bara ge oss lite förhållningsregler. Vi hade nämligen hängt kläder på tork och inlett lagandet av brunch så det såg förmodligen ut som att vi var på väg att slå läger.

Polisen: – Parlez-vous français?
Vi: – Nä, English.
Polisen: – Ok, no fire, no barbeque and no sleeping.
Vi: – Oui.
Polisen: – Good, sedan gjorde de surfs up-tecknet och rullade sin kos.

Maffig utsikt över Le Tréport.

Vi har även styrt Caravellen genom otaliga små franska samhällen längs kusten och på den vidsträckta landsbygden en liten bit in i landet. Det slående intrycket är att det är förbannat vackert. Kort och gott. Bäst hittills var när vi råkade köra förbi gården Maguette i närheten av kuststaden Quend tillhörande getbonden Georges Gribauval. Vi stannade till, köpte en bit ost, fick se hur mjölkningen går till och fick en handfull restips av den mycket sociale Georges (som spelade Boney M:s Dady Cool för getterna när de mjölkades). Han såg på oss att vi var från Sverige.
– Ni ser ut som han i True Blood, speciellt du, sa Georges och pekade på Fredrik. 
Det tog herr Hagström som en komplimang och sken upp i ett stort leende. Georges berättade även att vi borde passa på att njuta av vädret i regionen. 
– Vi har inte haft så här bra väder på tio år. Det brukar annars mest regna här och vara ”shitty weather”.
Så vi passar på. 

Fredrik fotar den franska landsbygden.

I övrigt kan vi konstatera att vi drar till oss uppmärksamhet när vi skrider fram med Caravellen. Om det är bilens puttrande ljud, våra 70-talsgardiner eller det faktum att vi två helt enkelt ser lite smått lustiga ut vet vi inte. Men var vi än åker möts vi av glada tillrop, leenden, pekande fingrar (inte långfingrar), vinkningar och det där patenterade surfs up-tecknet (för er något äldre: ut med tummen och lillfingret och vicka lite coolt med handen). Det stör oss inte det minsta, det är bara lite synd att vi väldigt sällan fattat ett dugg av vad glada tyskar, holländare, belgare och inte minst fransmän har yttrat om bilen/oss. Vi förutsätter att det är någonting i stil med ”ni ser ut som han i True Blood” eller ”vilka fina bondbrännor ni har”.

Lite mer skinn. Fredrik vid en strand längs den franska västkusten.

När vi snart lämnar denna restaurang vet vi inte riktigt vad som sker härnäst. Det blir nog inte något mer körande söderut, vi tror snarare att vi ska börjar röra oss österut. Den mycket preliminära planen är att göra stopp i Paris, kanske ta någon tur på något franskt berg, känna in Luxenburg, stanna till i Berlin och försöka komma hem helskinnade.

Snabblistan: 
- Vår huvudsakliga kost: Ägg, lök, chilli, vitlök, tomat, bröd och mängder av ost. 
- Noterat: Fransoser har en övernaturlig hörsel när det gäller att höra folk som rapar. Vi har fått en mängd arga blickar och således bett om ursäkt ett flertal gånger efter att ha haft bildörren öppen under måltiderna. 
- Noterat 2: Fransmännen är precis så dåliga på engelska som vi misstänkte. Endast Georges får godkänt.
- Noterat 3: Fransmännen är också väldigt artiga och trevliga. 
- Antal skador: 3 (Fredrik i ena långfingret med brödkniv då David släckt lyset under skivandet av tomat, David på ena ankeln av ett dåligt placerat rev under vattenytan och på vänster långfinger efter disk av kniv vid vägrenen)
- Antal medtagna plåster till skador: 0
- Antal poliskonfrontationer: 2 (under förväntan)
- Antal tutningar från arga fransoser: 2 (befogat)
- Antal soppatorsk: 1 (planerat)
- Antal gånger vi har agerat räddande änglar åt en fransman som saknade kort vid bensinstationen: 1 
- Antal duschningar: 3 (sötvattenduschar vid havet)
- Antal besökta loppmarknader: 2 (Fredrik har fyndat Tintin i Kongo) 

Och så lite mer bilder... 

Ett planerat soppatorsk.

En dansk svan.

 

En paus på den franska landsbygden.

 

Fredrik fyndade på loppis i Frankrike. Säljaren sa att den anses vara rasistisk i Belgien. Fredrik svarade att detsamma gäller i Sverige. En raritet.

Utanför en mäktig pjäs i den franska staden Abbeville.

Nu är det gjort, Caravellen är synad i sömmarna. Strax efter klockan sju i morse rullade vi in på bilbesiktningen i Vinsta. Ett stenkast ifrån Fredriks och min forna lya i Hässelbys hoods.

Väl inne i hallen möttes vi av good coop, bad coop. Vi fick bad coop, bilen i andra filen fick good coop. Medan good coop myste med snubben i andra filen till den milda grad att de snudd på började byta bokmärken och sova sked tillsammans hade jag och Fredrik lite svårare att bygga broar med vår besiktningsman.

Han var inte elak eller otrevlig, det ska sägas. Men han sparade på orden och hade tillsynes sovit lite halvtaskigt. Ungefär som jag. Hans vanligaste fraser var: ”Det var inte bra”, ”Hmm”, ”Jahaja”. Vi hann knappt börja innan första sågningen kom.

– Ska det bara vara tre platser där bak?, frågade besiktningsmannen och menade naturligtvis hur många platser det SKA vara enligt bilens papper.
– Ja, svarar Fredrik och menar naturligtvis hur många platser vi VILL att det ska vara där bak.

Besiktningsmannen blev inte övertygad utan går och knappar lite på datorn.

– Det ska ju vara sex platser där bak, säger han bestämt när han återvänder från datorn.
– Eh, ja, alltså, vi tänkte bygga ett bord där, svarar Fredrik och förklarar missförståndet.
– Hmm... jahaja, men det ska vara sex säten när bilen besiktas. Det var inte bra, svarar bad coop.

Därefter knackar, vrider och vänder bad coop på Caravellens enligt protokollets alla punkter. Jag och Fredrik står bredvid med mössorna i hand och rycker till vid minsta grymtning från magistern. Då och då interagerade han med Fredrik.

– Lyset måste korrigeras.
– Bromsen ligger i.
– Den här skylten måste ni sätta fast.

Efter vad som kändes som en evighet kom så den skriftliga domen. Fyra fel. Sätena med tillhörande bilbälten måste sättas tillbaka, ena framlyset måste riktas upp en smula, främre registreringsskylten saknar en skruv och handbromsen måste trimmas en skvätt. Ingen katastrof. Planen är att Fredrik fixar biffen redan i dag och får Caravellen ombesiktigad redan i eftermiddag.

Själv ska jag jobba. Och hålla tummarna. Det är vad jag gör bäst.

Fläktremmen ska spännas också by the way. Som det är nu låter det som att en gris har allvarliga smärtor så fort Caravellen gör en sväng.

En spänd väntan.

 

On the down side: Fyra fel måste åtgärdas. On the up side: Gratis kaffe.

To-do-list.

Sedan återstår bygge av ett bord tillika säng samt gardintillverkning. Det kommer ske hos familjen Balkedal i den sörmländska myllan. Det är där saker och ting händer.

Vi har som sagt satt in siktet på Barcelona. Om vi kommer dit är naturligtvis högst oklart. Mycket kan hända och planer kan ändras. Vi skulle ju till exempel kunna få bilproblem, det brukar jag vara en garant för. Men låt oss stå fast vid ursprungsplanen en stund till. I så fall ser den raka rutten på 268 mil ner till målet ut som bilden nedan visar.  

Klicka på bilden för att få detaljerad vägbeskrivning.