Kvarteret Kokboken

Nu har mörkret omfamnat oss och vi rullar längs E20 mot Lund. Sedan senaste inlägget har vi betat av ett och annat. Låt oss rekapitulera.

 

Efter avfärd Flen gjorde vi vårt första stopp på NetonNet i Linköping där vi slog till på en bilstereo för 400 bagis (nej Erik Gibson, den införskaffades således icke på ohederligt vis). Det efterföljdes av en timmes tappra instalationsförsök från Fredriks sida, utan framgång.

 

Som tröst åkte vi till ett närliggande Max-hak och beställde lite fulmat. Jag slungade i mig en duglig vegoburgare medan Fredrik tryckte i sig en megadeluxsteakburgare. Det var således den sistnämnde som drabbades av en snar och grav paltkoma.

 

Med Fredrik sovande likt ett skäggit barn i baksätet rattade jag oss ut från Winnerbäck-land. I brist på stereo nynnade jag på den låt som olyckligtvis hade tagit plats i mitt medvetande, UB40:s Red red wine. Jag varvade med att göra det högt med hittepåtext och tyst med än mer fel text. Melodin var rätt dock. I höjd med Gränna tröttnade jag.

 

Det hade kunnat sluta riktigt illa om det inte hade varit för Per-Edvard Jonson. Denna ljuvliga halvnorrman ringde nämligen och väckte Fredrik ur hans Törnrosasömn när vi var i höjd med Ödeshög (hemvisten för den forne fotbollstrollaren Klas "raka-vägen-framåt" Ingesson). 

 

Efter samtalet studsade Fredrik fram och satte med ohämmad frenesi igång med bilstereon igen. Denna gång kunde ingenting stoppa honom. Innan vi hade nått Gislaved ljöd de första tonerna ur högtalarna och vi var glada, så glada. Först njöt vi av tysk opera på P2 och höjde nivån ytterligare genom att plöja genom de Småländska skogarna till tonerna av finska schlagertoner. Vi hade nått crescendot. 

 

Vi rullade sedan genom det gamla stationssamhället Smålandsstenar ackompanjerade av Dire Straits och var ostoppbara hela vägen till Halmstad. Väl där välkomnades vi av Fredriks välskapta bror Andreas vid hans arbetsplats vid Tylösands strand. Han bjussade på buffé och berättade att sommarlivet i Halmstad minsann är alla tiders. Det förstod vi, tog en lite för dyr kaffe och spatserade ner till Tylösands strand genom hjorder av semsterfirande Svenssonfamiljer med förtält, grillar, burköl och mahognyskinn.

 

Tio minuter med tårna i sanden och en solnedgångsbild senare vinkade vi Andreas adjö. Dessförinnan hade han tvingats stå till svars inför en Jarl Borssén-kopia med raspig röst och sorglig hund.

– Det är sjätte året jag är här och ni har fortfarande inte GULA BLEND! 

Stämningen var tryckt så vi gjorde det enda rätta och lämnade Andreas åt sitt öde och begav oss in till Halmstads pulserande kärna. Där hängde vi en timme med Fredriks genomsympatiska moster med likaledes andra hälft. En briljant avslutning på Halmstadsbesöket.

 

När vi så susade söderut igen var det med en sinande tank. Helt enligt planen. Vi hade nämligen tankat fullt i Flen med målet att köra slut på soppan för att beräkna hur mycket vår kära Caravelle slukar per mil. När vi hade nått upp i 50 avverkade mil jublade vi ikapp. En minut senare stod vi stilla på en vägren mitt på en avfart några mil norr om Helsingborg. En tom reservdunk senare var vi åter i rullning. 

 

Nu är vi inom kort framme i Lund. Over and out.