Kvarteret Kokboken

(Vi ber på förhand om ursäkt för att typsnittet varierar i inlägget. Blogg.se lever sitt eget liv. Smärtsamt för en skrivande människa som undertecknad)

Alltså, ni vet det här med att det inte alltid blir som planerat.

Det blev ingen natt i Vernon, som vi antog i senaste inlägget. Vi tog förvisso en öl på ett sympatiskt hak och följde via wifi hur Degerfors IF knep tre nya poäng. Därefter gick vi även segerrusiga (i alla fall David) vidare för att beta av en mindre krogrunda. Problemet var bara det att det inte fanns några andra sympatiska krogar öppna. Endast presumtiva alkishak. Så det blev bara en öl.

Istället gjorde vi byn. Spatserade runt i kvarteren som var som hämtade ur Asterix och Obelix. Ruffiga sneda hus med träluckor och sargade fasader. Riktigt häftig arkitektur. Det var dock det enda som var riktigt häftigt med staden som framåt kvällningen mest bestod av hormonstinna ungdomar, tandlösa damer och välfyllda snabbmatsrestauranger. Så när Fredrik kände sig körduglig åkte vi. Mot Paris. Klockan hade då hunnit bli 23.

Fina kvarter i Vernon.

 

Mer Vernon.

Efter att ha köpt en flaska Monster Energy och en Lindt mjölkchoklad (extra fin) rullade vi så in i mörkret mot den förtrollade staden. Med Degerfors rödvita vimpel majestätiskt vajande i framrutan. Mot nya segrar.

Klockan hade passerat midnatt när vi fångades av det första strålkastarljuset. Vi kände oss för ett ögonblick som pågen från Rosengård på väg in på Parc de Prince. Vi hade inte hunnit in i Paris men vi var redan med på Eiffeltornets radar. Som stadens beskyddare står det där mitt i Paris upplyst efter mörkrets infall och spanar över ägorna. När klockan slår ett gör det en glimrande avslutning innan den lämnar Parisarna själva i natten.

Vi rullade in i den mytomspunna staden med stora bondpojksögon. Fredrik hade redan tidigt på resan ner mot Frankrike sett fram emot den här stunden.

”Att köra i Paris ska tydligen vara någonting alldeles extraordinärt”

Tio minuter in på åkturen i staden fick Fredrik ett smakprov.

”Det var ju RÖÖÖTT!!”

Rösten tillhör en polis och språket är naturligtvis franska. Den unga konstapeln med rakad hjässa hänger ut genom fönstret och viftar upprört med armen mot Fredrik som sitter med nedvevad sidoruta och något generat anlete en meter bort.

”Pardån”

På klanderfri sörmländsk franska ber unge herr Hagström om ursäkt. Upprinnelsen var att Fredrik tog en rövare vid gult ljus och gasade sig till en position som blockerade vägen för polisbilen som genast gick upp i fransk tutfalsett. Någon mer reprimand än avhyvlingern blev det dock inte. Men innan dess han Fredrik se sitt liv passera revy.

Lagom när Eiffeltornet hade avklarat sin slutshow hade vi parkerat på Avenue Général Détrie som ligger fem minuters gångväg från tornet. En briljant plats där vi kunde stå gratis i två nätter. Utpumpade av en nattlig körning, intryck och polisreprimand somnade vi ovaggade till bruset av ett Paris som aldrig riktigt går och lägger sig.

Två män och ett torn.

Dagen som följde är värd mer än ett blogginlägg i sig. Paris är en makalös stad. Det är inte svårt att förstå bilden av staden som ett Mekka för konstnärer och författare. Inspirationen liksom ligger i luften och väntar på att insupas bara man är medveten nog att ta ett djupt andetag. Arkitekturen, fiken, restaurangerna, pulsen, dofterna och människorna. Parisarna består av galanta damer och rakryggade herrar som skrider fram. Allt sammantaget gör Paris till en plats som är innerligt lätt att förälska sig i. Vi föll pladask.

Vi vaknade upp till ett soligt och sprudlande Paris. Vi inledde dagen med en baguette- och ostfrukost vid Siene. Sedan började vi insupa. Vi tog igen för all den orörlighet som hade präglat resan så långt genom att under sex-sju timmar i stort sett gå oavbrutet. Eiffeltornet hade vi praktiskt taget som sängkamrat, så det var avverkat. Vi betade även av Notre Dame, en ståtlig pjäs som dock tappar lite av sin charm i myllret och kommersen likt många andra hypade turistattraktioner. I övrigt gick vi planlöst och lät sinnena löpa fritt. Vi berusade oss av stämningen, känslan och en flaska Château Mazails från 2010 (närmare 45 bagis) i en liten lummig park vid Rue des Ecoles. Vi var inte de enda som drack vin i den parken, eller sov. Där kände vi oss hemma.

En god flaska vin i en park.

Det är ju semester, så att säga.

Vi köpte även en varsin öl i en kvartersbutik som ägdes av en äldre vietnamesisk kvinna. Hon gav oss, innan köpet, en femton minuter lång utläggning om varför hon inte dricker alkohol. På en engelska som inte är av den här världen. I korta drag, av det vi förstod, så prövade hon något typ av risvin i smyg av sin far när hon var nio år. Då gick det käpprätt åt helvete. Det innebar en helvetes magont och dropp. Sedan dess har hon enbart prövat tre centiliter Bacardi Ice en gång. Det gick bättre. Hennes man och hennes son dricker dock, det tycker hon inte alls om. Dessutom drack hennes sons flickvän så hon tuppade av en gång, men det var på grund av någon medicin hon åt. För övrigt stänger kvinnan butiken så fort hennes man inte är i närheten, så mycket trivs hon tydligen med jobbet. Dessutom har hon en hund som morrar åt skumma typer, den morrade således inte åt oss. Vi köpte våra två öl, fick med en varsin platsmugg och tackade kvinnan för hennes historia. Vad hon avslutningsvis sa vet vi inte riktigt, men vi älskar henne så klart.

Lite smått salongsberusade svansade vi något senare ut för att unna oss en god bit mat i Pariskvällen. Det hör ju liksom till. Efter det hände en massa skoj ända fram till småtimmarna minsann. Men det får ni läsa om i nästa inlägg. Nu har vi inte tid för er mer. Nu ska vi slentrianskeda.

Kadedralen Notre Dame.

Snabblistan:
- Saker som borde införskaffats: Ett par skor till Fredrik. Han glömde sina. Nu ser hans fötter ut som två oljeskadade svanar.
- Liknelserna: Fredrik har tidigare liknats vid Alexander Skarsgård av getbonden i Quend. Kvinnan som sålde solglasögon till Fredrik i Paris tyckte han såg ut som Ryan Gosling. Det har han dock hört förr, kändis-look-a-like-Freddan. Jag liknades vid David Schwimmer (Ross i Vänner) en gång för typ tio år sedan.
- Noterat i Paris: Här pratar folk förhållandevis bra engelska. Resor bättre en bara en bit utanför huvudstaden.
- Noterat i Caravellen: Efter tio svettiga nätter på resa är våra sängkläder på väg att krypa iväg på eget bevåg. De ska säljas till högstbjudande vid hemkomst. Håll utkik efter auktion på Tradera under parollen ”Lemlästat husgeråd”. 

Har man ingen strand så fixar man en. Så funkar det i Paris längs Siene.

Pojken med betongsulorna.

 

Ett sent kvällsfotbad i Vernon innan avresa till Paris.

 

En ståtlig byggnad det där.

Det är någonting visst med att vara ute på en resa utan egentligt mål. Att låta sig drivas av impulser likt ett löv som virvlar dit vinden bestämmer att det bör färdas. Vi hade en plan från start som vi kasserade innan vi knappt hade hunnit rulla in i Tyskland. Vi satte ny riktning och har sedan dess lagt om rutten var och varannan dag.

Det nyttig i denna form av resande kan inte underskattas. Samhället av i dag vill gärna strukturera på gott och ont. Vi hamnar ofrivilligt i led, följer spår och blir en del av någonting större som är bortom vår kontroll. Det behöver inte nödvändigtvis vara till ondo. Men att aldrig utmana sig själv, aldrig kasta sig ut och göra sig sårbar, det tror jag definitivt urholkar själen.

Låt oss nu inte heller uppförstora en resa av denna sort. Vi rör oss enbart i industrialiserade länder där vi väl känner igen oss. Har aldrig hamnat i någon situation som kan beskrivas som totalt utelämnande. Men det är oavsett berikande att ta klivet ut från den bekväma zonen. Att se nytt, leva spartanskt och aldrig veta vad morgondagen har i sitt sköte.

På tal om spartanskt, det där med hygienen är så att säga en utmaning. Någon duvning i en dusch med tvål hade vi inte haft under resans första vecka, bortsett från en tidig tvagning i beachhuset i Lomma på tisdagen. Det hade endast rört sig om snabba avspolningar i sötvattensduschar belägna på diverse stränder. Inte helt lägligt med trepunktsdusch inför publik där.

Men när vi kom till Vernon tog vi tjuren vid hornen. Körde ner till Siene hittade, vad vi ansåg vara, den perfekta platsen. En litet stycke hamn med tillhörande soppstation. Ett antal nyfikna medelålders par stannade till och väntade tillsynes suktades efter att få se våra välsvarvade kroppar bli blöta. Kanske som en krydda i ett annars stagnerande samliv. De blev dock snuvade på konfekten, vi väntade tålmodigt ut dem innan vi raskt hoppade i och tvagade oss med tvål samt utbrast i muntra tillrop. Det kanske inte var Europas renaste vatten, men vi kände oss hur som helst redo att ge Vernons barliv en ärlig chans.

Innan vi kom fram och kunde bada i Siene fick vi nöja oss med att tvaga oss en smula i samband med biltvätten.

En annan hygienrelaterad detalj är att både Fredrik och jag börjat anamma utseendet av valrossar då vi glömde mustaschsaxen. Inget frapperande över det dock, förutom att chevrén liksom hänger med en stund efter måltiden. I övrigt är vi friska, bortsett från lite skärsår här och var. Men så är det ju också sommar och ränderna går aldrig ur två burdusa bondpojkar.

Nu sitter vi på en pub i Vernon, en mindre stad som redan nämt ligger belägen vid floden Siene si så där 7,5 mil väster om Paris. Ännu en mindre stad med kvarter l med häftiga stenhus. Vi snirklade oss ut ur Fécamp när regnet började falla på måndagseftermiddagen. Vi trodde för ett tag att vi skulle bli fast i ett par deprimerande franska hålor innan vi till slut hittade ut och kunde följa Siene genom Rouen (där vi motstod frestelsen att göra en drive-thrue-tatoo) och ett koppel småorter. Precis utanför samhället Vironvay gjorde vi halt, körde in på en liten grusväg, lagade mat och kokade kaffe med sagolik utsikt över Siene som ringlade sig fram i dalen nedanför. Just kaffepauserna har blivit lite av heliga ritualer. Vi gör dessa stop på så pittoreska platser som möjligt och, så att säga, njuter av tillvaron. Det får icke glömmas bort.

Fredrik hänger likt Rasmus på luffen vid dagens matstopp.

Så till avdelningen betraktelser vi ännu inte hunnit delge er. I Belgien har de en mycket smart och rolig lösning på det här med stressade trafikanter som känner nödgade att göra sig av med skräp. På väl valda platser längs vägarna står det nämligen stora nätkorgar som bäst kan liknas vid små runda fotbollsmål upphöja någon meter i luften. Vi har naturligtvis utnyttjat en sådan. Tack vare min extraordinära bollbegåvning (fotboll och innebandy på relativt hög nivå) singlade påsen i en grandios båge in i mål (stolpe in) till stort jubel i Caravellen. Belgarna som hade turen att bevittna uppvisningen såg förundrade ut. Inte undra på. Jag vill även passa på och tacka Fredrik för briljant assisterande/körande.

Nu ska vi hänge oss åt ölen och ladda inför att kasta oss in i miljonstaden Paris i morgon. David ska även heja fram Degerfors IF till nya framgångar via länk. Lite av ett äventyr, både Paris och Degerfors. På återhörande. 

Dagens turistande sker i Vernon.

 

Vi kan även tillägga att Fredriks momsdeklarering är klar. 

Ni kära trogna läsare, hur många ni nu må vara. När det nästan precis har gått en vecka sedan Caravellen rullade i väg från Ekeby i Dunker mot sydligare breddgrader skola vi belöna er med ett rekorderligt blogginlägg, inget forcerat alster som vi tvingat skaka ur oss de två senaste besöken på McDonalds. Det är nämligen på dessa annars så tvivelaktiga ”restauranger” vi hittills inhämtat vårt wifi, gjort det mest betungande på herrarnas och vaskat oss en smula. Priset för detta: En glass med chokaldsås, som kostar ett par euro. Det är priset på våra kringflackande själar.

Nu sitter vi iställer på en restaurang precis intill hamnen i den lilla staden Fécamp på den franska västkusten. Och har mer tid för er. Vi har precis avnjutit en klassisk fransk brunch, en flottig omelett, baguette, kaffe och juice.

Vår resa har i stora drag sett ut så här hittills: Dunker-Halmstad-Lund-Lübeck-Bremen-Almelo-Osteende-Le Touquet-Le Tréport-Fécamp. Låt oss plocka ur russinen ur kakan.

Lund: Den sista utposten i Sverige blev ett frosseri i kvalitetstid. Med Perra, Gibban, Kajsa, Sandra och ett helt koppel sköna lirare från Texas, Tyskland, Polen, Barcelona, Glasgow och lite till. Bättre startskott kunde vi inte tänka oss. Dessutom fick vi en oxtokig Peppe Wolgers-kopia att hytta med näven åt oss efter att vi gjort en abrovink med Caravellen i Lund. Bara en sån sak, Beppe Wolgers kan ju inte bli arg, trodde vi.

Vid beachhuset i Lomma utanför Lund lektes det en del, med Perra i spetsen.

Köpenhamn: När vi rullar över bron och lämnat svensk mark satte vi av raka vägen mot Christiania. Fredrik hade redan varit där och jag hade länge velat besöka detta samhälle som växte fram ur en protest mot den materiella världen för drygt 40 år sedan.

Två strävsamma män utanför Christianias entré.

Christiania ligger centralt beläget i Köpenhamn, det strömmar konstant människor in och ut ur kvarteret som har blivit lika mycket en fristad för frisinnade och konstnärer som en turistattraktion och tillhåll för ett slitet klientel. Det finns helt uppenbart två delar av Christiania, den som är anpassad för turister och den som är ett hem åt många som bott där sedan starten 1971. Vi fick mest se det förstnämnda som kretsar mycket kring Puscher Street, gatan där det säljs marijuana och hasch helt öppet i prydliga stånd. Gatukonsten är utbredd och färgglad, ofta med budskap som kretsar kring drogliberalism eller som riktar sig mot överheten. Det kryllar av bohemiska kaféer och små butiker som drivs av likaledes bohemiska Christianier.

Färgglad fasad i Christiania.

Vi valde att kliva in i ett av dessa kaféer och blev då påminda om det strikta motstånd mot EU som råder i Christiania.

– No euro, only danish kronors, sa den generöst tatuerade mannen bakom disken bestämt när vi lämnade fram 20 euro som betalning för två små glas kaffe. 
Han var som hämtad ur den klassiska brittiska filmen Trainspotting. Vad som verkade vara hans chef, en sliten kort äldre man med tonade glasögon, klev då in i handlingen. Han erbjöd oss 100 danska kronor mot 20 euro och två små kaffe. Vi insåg efter lite snabb huvudräkning att det skulle bli relativt dyrt kaffe och fick skamset vända ut från kafét.

Kaffekokande med underhållning.

Vi lämnade Christiania och tog en tur i Köpenhamn. Plötsligt befann vi oss i stället på utsidan av den andra delen av det lilla samhället. Rader av spektakulära hus låg bakom ett lågt stängsel och vi parkerade längs den intilliggande floden och kokade oss lite kaffe. Som underhållning hade vi en match i vad som bäst kan beskrivas som kajakhandboll. En mycket udda men händelserik sport.

En avslappnad man i arbete.

Bremen: Det blev inte Hamburg som vi först hade tänkt oss, det blev Bremen i stället. Och det ångrar vi inte. Vi skred in i staden och hittade en gratisparkering precis bredvid en liten frukt-, bröd- och ostmarknad där vi fyndade en smula. När vi började sondera terrängen i staden vek vi först ovetande in på en bakgata där det stod lättklädda unga kvinnor i fönstren. En tragisk påminnelse om en av världens största och smutsigaste handel.

Ett typiskt kvarter i Bremen.

Bortsett från Bremens baksida är det en stad som vi snabbt lärde oss att uppskatta. Stadskärnan består av kvarter efter kvarter med fina små hus och det är helt uppenbart en stad där gatukonstnärerna får utlopp för sina kunskaper. De vackra kreationerna finns i varje hörn där det annars hade varit en steril vit eller grå vägg. Vi lämnade lite ambivalent Bremen, men vi ville trots allt till havet.

Två bistra män på jakt efter musikanterna i Bremen.

Den tyska landsbygden: Så fort vi valde att svänga av från den mullrande tyska motorvägen fick vår resa mervärde. De sista milen innan vi passerade gränsen till Holland gick genom genuin vacker tysk landsbygd. Vidsträckta sädesfält och tät skog byttes då och då ut mot små mysiga byar med smala gator och traditionella hus. Vi stannade till två gånger, dels för att göra ett mindre inköp bestående av billig öl och ost, och dels för att ge vika för nöden på ett av alla sädesfält. Nöden har som bekant ingen lag.

Måste man så måste man.

Osteende: Efter att ha vaknat strax norr om Almelo morgonen efter poliskonfrontationen stormade vi ut ur Holland innan den arga markägaren hade vaknat. Nu skulle vi snabbt till havet var tanken och i nästa stund var vi i Belgien. Där fortsatte det målmedvetna körandet och vi forsade förbi Bryssel, Antwerpen och Brugge innan vi kom fram till målet – kust staden Osteende.

Osteende är en turistort dit uppenbarligen belgare åker för att sola, bada och festa loss en smula. Vi parkerade bilen på den stora strandgatan med utsikt över engelska kanalen. Det fick bli vår sovplats för natten. Ett dopp senare svidade vi om och fick propert (nåja) klädda ut för att unna oss en bit mat på lokal för första gången sedan avfärden från Sverige. Det var dock fler som hade samma idé som oss vilket ledde till att vi tvingades sätta oss på ett slentrianmässigt ställe med förvirrade servitörer. Det hela slutade med en undermålig vegetarisk pizza och en lika tveksam hamburgare. Det dröjer innan vi äter ute igen, det är inte vår bästa disciplin.

Vi måste ju bjuda på lite skinn. Ett dopp i Osteende.

Frankernas rike: Tre nätter har vi nu tillbringat i Frankrike, en i Le Touquet Paris Plage, en i Le Tréport och en i Fécamp. Tre mindre kuststäder där den mellersta vinner vår gunst. Inte minst tack vare en utflykt till en utsiktsplats med grym vy över kusten som ligger längs en ståtlig bergvägg. Där fick vi även interagera med den franska polisen. Först var Fredrik rädd att någon hade sett honom göra sitt behov vid ett träd i skogen och ringt polisen, men det var lyckligtvis inte så. De ville bara ge oss lite förhållningsregler. Vi hade nämligen hängt kläder på tork och inlett lagandet av brunch så det såg förmodligen ut som att vi var på väg att slå läger.

Polisen: – Parlez-vous français?
Vi: – Nä, English.
Polisen: – Ok, no fire, no barbeque and no sleeping.
Vi: – Oui.
Polisen: – Good, sedan gjorde de surfs up-tecknet och rullade sin kos.

Maffig utsikt över Le Tréport.

Vi har även styrt Caravellen genom otaliga små franska samhällen längs kusten och på den vidsträckta landsbygden en liten bit in i landet. Det slående intrycket är att det är förbannat vackert. Kort och gott. Bäst hittills var när vi råkade köra förbi gården Maguette i närheten av kuststaden Quend tillhörande getbonden Georges Gribauval. Vi stannade till, köpte en bit ost, fick se hur mjölkningen går till och fick en handfull restips av den mycket sociale Georges (som spelade Boney M:s Dady Cool för getterna när de mjölkades). Han såg på oss att vi var från Sverige.
– Ni ser ut som han i True Blood, speciellt du, sa Georges och pekade på Fredrik. 
Det tog herr Hagström som en komplimang och sken upp i ett stort leende. Georges berättade även att vi borde passa på att njuta av vädret i regionen. 
– Vi har inte haft så här bra väder på tio år. Det brukar annars mest regna här och vara ”shitty weather”.
Så vi passar på. 

Fredrik fotar den franska landsbygden.

I övrigt kan vi konstatera att vi drar till oss uppmärksamhet när vi skrider fram med Caravellen. Om det är bilens puttrande ljud, våra 70-talsgardiner eller det faktum att vi två helt enkelt ser lite smått lustiga ut vet vi inte. Men var vi än åker möts vi av glada tillrop, leenden, pekande fingrar (inte långfingrar), vinkningar och det där patenterade surfs up-tecknet (för er något äldre: ut med tummen och lillfingret och vicka lite coolt med handen). Det stör oss inte det minsta, det är bara lite synd att vi väldigt sällan fattat ett dugg av vad glada tyskar, holländare, belgare och inte minst fransmän har yttrat om bilen/oss. Vi förutsätter att det är någonting i stil med ”ni ser ut som han i True Blood” eller ”vilka fina bondbrännor ni har”.

Lite mer skinn. Fredrik vid en strand längs den franska västkusten.

När vi snart lämnar denna restaurang vet vi inte riktigt vad som sker härnäst. Det blir nog inte något mer körande söderut, vi tror snarare att vi ska börjar röra oss österut. Den mycket preliminära planen är att göra stopp i Paris, kanske ta någon tur på något franskt berg, känna in Luxenburg, stanna till i Berlin och försöka komma hem helskinnade.

Snabblistan: 
- Vår huvudsakliga kost: Ägg, lök, chilli, vitlök, tomat, bröd och mängder av ost. 
- Noterat: Fransoser har en övernaturlig hörsel när det gäller att höra folk som rapar. Vi har fått en mängd arga blickar och således bett om ursäkt ett flertal gånger efter att ha haft bildörren öppen under måltiderna. 
- Noterat 2: Fransmännen är precis så dåliga på engelska som vi misstänkte. Endast Georges får godkänt.
- Noterat 3: Fransmännen är också väldigt artiga och trevliga. 
- Antal skador: 3 (Fredrik i ena långfingret med brödkniv då David släckt lyset under skivandet av tomat, David på ena ankeln av ett dåligt placerat rev under vattenytan och på vänster långfinger efter disk av kniv vid vägrenen)
- Antal medtagna plåster till skador: 0
- Antal poliskonfrontationer: 2 (under förväntan)
- Antal tutningar från arga fransoser: 2 (befogat)
- Antal soppatorsk: 1 (planerat)
- Antal gånger vi har agerat räddande änglar åt en fransman som saknade kort vid bensinstationen: 1 
- Antal duschningar: 3 (sötvattenduschar vid havet)
- Antal besökta loppmarknader: 2 (Fredrik har fyndat Tintin i Kongo) 

Och så lite mer bilder... 

Ett planerat soppatorsk.

En dansk svan.

 

En paus på den franska landsbygden.

 

Fredrik fyndade på loppis i Frankrike. Säljaren sa att den anses vara rasistisk i Belgien. Fredrik svarade att detsamma gäller i Sverige. En raritet.

Utanför en mäktig pjäs i den franska staden Abbeville.