Bye bye Barcelona
Vad vore en roadtrip om den inte bjöd pa oväntade vändningar? När vi vaknade upp i Lübeck i morse var vi fast beslutna att fortsätta var resa i riktning mot Barcelona. Allt ändrades när vi tre mil senare, havvägs mot Hamburg, tog en kaffepaus. Da hade vi tröttnat pa Tyskland.
Tyskland är naturligtvis inget obehagligt land. Men kanske är det nagonting i luften, eller det ohyggliga spraket. Hur som helst insag vi att det skulle bli en allt för lang transportsträcka innan vi natt Frankrike. Dessutom satt fiskargubben i baksätet och tjurade eftersom han, naturligtvis, suktade efter havet. Han kan bli rätt sa olidlig att ha och göra med när han lägger den sidan till.
Nu har vi därför istället lagt om rutten mot Frankrikes västkust. En betydligt kortare resa. Därimellan planerar vi att stanna till i bland annat Bryssel. Men mycket kan hända innan dess. Nu sitter vi och trycker pa ett internetcafé i Bremen. En mycket trivsam stad där gatukonstnärerna far fritt spelrum.
Vi har sedan det senaste inlägget även hunnit med att nästan bli lurade i Christiania i Köpenhamn. Mer om det en annan gang, precis som bilderna. Nu ska vi ga och se om vi inte kan ta och hitta de där musikanterna som ska finnas i den här staden nagonstans.
Finsk schlager och Svenssonlivet
Nu har mörkret omfamnat oss och vi rullar längs E20 mot Lund. Sedan senaste inlägget har vi betat av ett och annat. Låt oss rekapitulera.
Efter avfärd Flen gjorde vi vårt första stopp på NetonNet i Linköping där vi slog till på en bilstereo för 400 bagis (nej Erik Gibson, den införskaffades således icke på ohederligt vis). Det efterföljdes av en timmes tappra instalationsförsök från Fredriks sida, utan framgång.
Som tröst åkte vi till ett närliggande Max-hak och beställde lite fulmat. Jag slungade i mig en duglig vegoburgare medan Fredrik tryckte i sig en megadeluxsteakburgare. Det var således den sistnämnde som drabbades av en snar och grav paltkoma.
Med Fredrik sovande likt ett skäggit barn i baksätet rattade jag oss ut från Winnerbäck-land. I brist på stereo nynnade jag på den låt som olyckligtvis hade tagit plats i mitt medvetande, UB40:s Red red wine. Jag varvade med att göra det högt med hittepåtext och tyst med än mer fel text. Melodin var rätt dock. I höjd med Gränna tröttnade jag.
Det hade kunnat sluta riktigt illa om det inte hade varit för Per-Edvard Jonson. Denna ljuvliga halvnorrman ringde nämligen och väckte Fredrik ur hans Törnrosasömn när vi var i höjd med Ödeshög (hemvisten för den forne fotbollstrollaren Klas "raka-vägen-framåt" Ingesson).
Efter samtalet studsade Fredrik fram och satte med ohämmad frenesi igång med bilstereon igen. Denna gång kunde ingenting stoppa honom. Innan vi hade nått Gislaved ljöd de första tonerna ur högtalarna och vi var glada, så glada. Först njöt vi av tysk opera på P2 och höjde nivån ytterligare genom att plöja genom de Småländska skogarna till tonerna av finska schlagertoner. Vi hade nått crescendot.
Vi rullade sedan genom det gamla stationssamhället Smålandsstenar ackompanjerade av Dire Straits och var ostoppbara hela vägen till Halmstad. Väl där välkomnades vi av Fredriks välskapta bror Andreas vid hans arbetsplats vid Tylösands strand. Han bjussade på buffé och berättade att sommarlivet i Halmstad minsann är alla tiders. Det förstod vi, tog en lite för dyr kaffe och spatserade ner till Tylösands strand genom hjorder av semsterfirande Svenssonfamiljer med förtält, grillar, burköl och mahognyskinn.
Tio minuter med tårna i sanden och en solnedgångsbild senare vinkade vi Andreas adjö. Dessförinnan hade han tvingats stå till svars inför en Jarl Borssén-kopia med raspig röst och sorglig hund.
– Det är sjätte året jag är här och ni har fortfarande inte GULA BLEND!
Stämningen var tryckt så vi gjorde det enda rätta och lämnade Andreas åt sitt öde och begav oss in till Halmstads pulserande kärna. Där hängde vi en timme med Fredriks genomsympatiska moster med likaledes andra hälft. En briljant avslutning på Halmstadsbesöket.
När vi så susade söderut igen var det med en sinande tank. Helt enligt planen. Vi hade nämligen tankat fullt i Flen med målet att köra slut på soppan för att beräkna hur mycket vår kära Caravelle slukar per mil. När vi hade nått upp i 50 avverkade mil jublade vi ikapp. En minut senare stod vi stilla på en vägren mitt på en avfart några mil norr om Helsingborg. En tom reservdunk senare var vi åter i rullning.
Nu är vi inom kort framme i Lund. Over and out.
Fredrik och stereon.
Fredrik och stereon igen.
Han är så söt när han sover.
Två bröder och ett revbensspjäll.
Den unge och havet.
On the road!
Så var vi äntligen på väg! Runt 13.30 rullade Caravellen från Flen efter att ha utrustats med ett provisoriskt tanklock och fått en påfyllning av såväl luft som bränsle. Jag, Fredrik och fiskargubben sa adjö till Lina, Eskilstuna-Kurirens utsände i Flen, men tackade vänligt men bestämt nej till ett helsidesreportage. Vi är lite avogt inställda till kändisskapet.
Dagarna innan avresan gjorde Fredrik än mer stordåd med bilen. Han snickrade ihop ett vackert bord, som i en handvändning blir till en utomordentlig säng. Dessutom sydde han finfina gardiner. Själv gjorde jag min sista jobbhelg innan semestern och bevakade Malma Marken för si så där 75:e gången. Det sista knäcket blev med den nästan otäckt sympatiske Kalle Moraeus. Bra punkt. När jag sedan anlände till Ekeby i Dunker hann jag med att delta i biltvätten och packandet. Fint så.
Nu sitter jag i sallongen med fötterna på bordet och författar detta inlägg medan Fredrik styr skutan med säker hand. Just i detta nu (kl 14.20) passerar vi Plura-land, Peking, min faders hem eller Norrköping om ni så vill. Vi har lagt ut några krokar och om någon nappar kanske vi får resesällskap på vägen. Gärna någon östgöte, det är vältaliga och rekorderliga människor.
Bortsett från korta pauser så ser det första längre stoppet ut att bli Halmstad. Om Fredriks ömma broder Andreas har tid att ta emot oss. Sedan är planen att rulla ner till Lomma. Där förväntar vi oss ett kungligt mottagande och en koselig kväll.
Det e gött att vara på väg!
Biltvätt i skymningen.
Fredrik visar prov på sykunskaper.
Samtidigt fixar Greger till Beat This nästa hit.
Resultatet.
Och så ser gardinerna ut på plats. 70-talet here we come!
Ett bord...
...en säng.
Grymt häng i sallongen tillsammans med fiskargubben.
En sån man
Han är en ypperlig fotograf, en mästare på att laga sjuhelvetes stark mat och en av norra europas mest fysiska innebandyspelare. Fredrik Hagström är dessutom en hejare på bilar. Det har han återigen visat prov på.
Två timmar. Så lång tid tog det från dess att han återvänt till kollektivet i Abrahamsberg tills det att han åter var på plats vid bilbesiktningen i Vinsta. Under denna tid hade han korrigerat framlyset, skruvat registreringsskylt, spänt en bromsvajer och, inte minst, satt tillbaka säten och bilbälten.
– Efter att jag avreagerat mig på baksätet, vilket var det jobbigaste att återställa, samt yttrat könsord under grannens balkong råder nu inte längre något körförbud, konstaterade Fredrik efter den lyckade ombesiktningen.
Det bortplockade sätet var placerat under grannens balkong ska tilläggas. Fredrik har annars inte för vana att förflytta sig till just grannens balkong när han känner ett tvingande behov att yttra grova ord.
Låt oss lyfta på hatten för Fredrik och blicka framåt. Resan kommer allt närmare.
He is tha man.
Efter lite skit under naglarna - nu är det grönt ljus.
Finn fyra fel
Nu är det gjort, Caravellen är synad i sömmarna. Strax efter klockan sju i morse rullade vi in på bilbesiktningen i Vinsta. Ett stenkast ifrån Fredriks och min forna lya i Hässelbys hoods.
Väl inne i hallen möttes vi av good coop, bad coop. Vi fick bad coop, bilen i andra filen fick good coop. Medan good coop myste med snubben i andra filen till den milda grad att de snudd på började byta bokmärken och sova sked tillsammans hade jag och Fredrik lite svårare att bygga broar med vår besiktningsman.
Han var inte elak eller otrevlig, det ska sägas. Men han sparade på orden och hade tillsynes sovit lite halvtaskigt. Ungefär som jag. Hans vanligaste fraser var: ”Det var inte bra”, ”Hmm”, ”Jahaja”. Vi hann knappt börja innan första sågningen kom.
– Ska det bara vara tre platser där bak?, frågade besiktningsmannen och menade naturligtvis hur många platser det SKA vara enligt bilens papper.
– Ja, svarar Fredrik och menar naturligtvis hur många platser vi VILL att det ska vara där bak.
Besiktningsmannen blev inte övertygad utan går och knappar lite på datorn.
– Det ska ju vara sex platser där bak, säger han bestämt när han återvänder från datorn.
– Eh, ja, alltså, vi tänkte bygga ett bord där, svarar Fredrik och förklarar missförståndet.
– Hmm... jahaja, men det ska vara sex säten när bilen besiktas. Det var inte bra, svarar bad coop.
Därefter knackar, vrider och vänder bad coop på Caravellens enligt protokollets alla punkter. Jag och Fredrik står bredvid med mössorna i hand och rycker till vid minsta grymtning från magistern. Då och då interagerade han med Fredrik.
– Lyset måste korrigeras.
– Bromsen ligger i.
– Den här skylten måste ni sätta fast.
Efter vad som kändes som en evighet kom så den skriftliga domen. Fyra fel. Sätena med tillhörande bilbälten måste sättas tillbaka, ena framlyset måste riktas upp en smula, främre registreringsskylten saknar en skruv och handbromsen måste trimmas en skvätt. Ingen katastrof. Planen är att Fredrik fixar biffen redan i dag och får Caravellen ombesiktigad redan i eftermiddag.
Själv ska jag jobba. Och hålla tummarna. Det är vad jag gör bäst.
Fläktremmen ska spännas också by the way. Som det är nu låter det som att en gris har allvarliga smärtor så fort Caravellen gör en sväng.
Fattas det inte några säten här?
En spänd väntan.
On the down side: Fyra fel måste åtgärdas. On the up side: Gratis kaffe.
To-do-list.
I väntan på prövnings tid
I morgon sker det. Klockan 07.00 på fredag morgon ska vår Volkswagen Caravelle gå en tuff match mot besiktningsstyrkan. Stämningen är spänd i kollektivet där jag (David) och Fredrik under kvällen har peppat vårt förnäma fordon enligt alla konstens regler.
Vi har varsamt gått igenom alla säkringar, med stadig hand kontrollerat alla ljus, målat VW-märket på framhuven blått och låtit fingarna vadra över lacken, för att sprida lugn till Caravellen. Inget har, som ni hör, lämnats åt slumpen.
Vi fick även hjälp av Greger. Han har opererat bilstereo likt en högklassig kirurg. Att det sedan inte gick att väcka liv i mackapären ska vi inte hänga upp oss på. Det är tanken som räknas.
Slutligen tog undertecknad en tur med Caravellen runt kvarteret, som uppvärmning inför morgondagens dust. Det var min premiärtur och det gick med mina mått mätt utmärkt. Jag blev visserligen omkörd av fälgen tillhörande vänster framhjul i en skarp kurva, men kom relativt snart ikapp. Motorn skar inte och bilen brann inte upp. A great success.
Konstnären Fredrik är förträffligt nöjd över Caravellens nya blåa märke.
Fiskargubben vakar över det kontrollerade kaoset.
Greger gick loss på bilstereon. Fredrik ser berusad ut, vilket han dock inte var.
Vid sidan av bilfix bjöds det på grillhäng och Ashley stod för ett moraliskt stöd.
En planlös plan
Nu har den efterlängtade hastighetsmätarvajern anlänt till Fredrik. Hur den ska appliceras på rätt plats i bilen har jag ingen aning om. Jag har en aning om väldigt lite när det gäller bilar. Fredrik har tack och lov en aning om det mesta rörande fordon. Besiktningstiden har skjutits upp till fredag morgon. Det blir ett äventyr bara det. Om den röda faran lyckas rulla igenom godkänd ska vi fira like it's no tomorrow. Eller i alla fall göra en riktigt ordentlig high five.
Sedan återstår bygge av ett bord tillika säng samt gardintillverkning. Det kommer ske hos familjen Balkedal i den sörmländska myllan. Det är där saker och ting händer.
Vi har som sagt satt in siktet på Barcelona. Om vi kommer dit är naturligtvis högst oklart. Mycket kan hända och planer kan ändras. Vi skulle ju till exempel kunna få bilproblem, det brukar jag vara en garant för. Men låt oss stå fast vid ursprungsplanen en stund till. I så fall ser den raka rutten på 268 mil ner till målet ut som bilden nedan visar.
Klicka på bilden för att få detaljerad vägbeskrivning.
Om vi skulle ta denna rutt innebär det att vi rullar igenom angenäma platser så som Köpenhamn, Hamburg, Köln, Luxenburg, Lyon och Montpellier. Och Lomma förstås.
Det är dock långt ifrån säkert att vi åker raka spåret. Resan är ju som bekant målet. Och vi kanske tröttnar på att köra och tillbringar två veckor Osnabrück. Ingen vet.
Trägen vinner
Ni kan andas ut nu. Vajern är funnen. På Örtgatan i Hyllinge, Åstorps kommun, Skåne. Nu återstår en spänd väntan på leverans och därefter lite mek. Vi andas morgonluft. Och tar i trä.
Lite bilproblem har aldrig (typ) gjort oss nedstämda.
Tadaa!
The Wire
En vajer. Eller en wire om du så vill. Ett gäng ihoptvinnade metalltrådar. Det är vad som just nu ligger mellan unge herr Fredrik och den något äldre David och en resa mot sydligare breddgrader.
Nej föresten, vajern ligger inte alls mellan oss och resan, den ligger gömd. Det är det som gör att vi sliter vårt hår (jag gör det dock sparsamt med tanke på min semikala hjässa). Låt mig skingra molnen av oklarhet.
Vi har alltså köpt en finfin bil för ett kompispris. Då tillkommer en skvätt jobb. Det visste vi. Bromsar äro fixade. Den andra väsentliga delen som måste åtgärdas är att köpa en hastighetsmätarvajer. Någon sådan har vår fina Volkswagen Caravelle nämligen inte.
Här uppstår problemet. Det är helt uppenbart lika svårt att få tag på denna vajer som det är att få en intervju med Carl Bildt, hitta vegetarisk snabbmat i Flen eller finna en uns fotbollskultur i Örebro. Ett nästintill omöjligt uppdrag med andra ord.
Jag och Fredrik har ringt land och rike runt, vi har sökt på verkstäder, hos reservdelshandlare och på bilskrotar. Och jag har, så klart, rådfrågat min stackars allvetande bror sjuttioelva gånger. Vajern finns för överpris i Tyskland. Det är vad vår jakt har mynnat ut i. Och vi vill inte ha en tysk överprisvajer.
Resan hänger således på en skör tråd, bestående av ihoptvinnad metall. Kanske kan du hjälpa oss? Har du en hastighetsmätarvajer som passar till en Volswagen Caravelle från 1989 (artikellnummer: 251957803E) liggandes hemma på en hylla? Jag menar, någonstans måste de ju finnas. Inte bara i Tyskland.
Dit vägarna bär oss
Det är över ett och ett halvt år sedan någon skrev en rad på Abakollektivets blogg. Sedan dess har Ludde och undertecknad (David) lämnat kollektivet. In har bland andra Beat This-Anna, Lycko-Erik och Jeppa kommit. Men snart pyser Jeppa, då kanske Oskar kliver in. Grannen på nedre botten har fortsatt lämna maskinskrivna lappar till kollektivets medlemmar, det har möblerats om några gånger och oändligt många storslagna planer har tagit form.
Ja, ni hajar, det händer en del. Men ingen jävel skriver om det. Jag, som har flyttat från kollektivet för si så där åtta månader sedan, får bryta tystnaden. Det är ingen ordning.
Nåja, nu ska i alla fall kollektivets veteran Fredrik ut och resa. Tillsammans med mig, exkollektivisten David. Det ska ni få läsa om här på bloggen. Om ni så behagar.
Så här lyder planen: En Volkswagen minibuss från 1989, inköpt från vår goda vän Oscar Green, ska byggas om till en småskalig husbil. Med sovplatser och köksavdelning. Och så ska vi naturligtvis få ekipaget att gå genom besiktningen. På torsdag. Håll tummarna.
När detta är gjort ska vi packa våra kappsäckar och rulla söderut. Vi har span på Barcelona. Vill gärna känna in något soft ställe längs den franska östkusten. Hoppas på en avstickare i norra Italien. Kanske hinner med en sväng i Berlin. Och SKA äta glass i Lomma. Ungefär så.
I två och en halv vecka, typ, ska vi vara på tur. Vi siktar på att åka om en vecka, måndagen den 29 juli. Innan dess är det mycket som ska göras med fordonet. Så här långt har vi (Fredrik) bytt bromsar, plockat ur två säten ur bilen och lagt i en finfin matta. Härnäst ska ett bord/säng byggas. Och vajer till hastighetsmätaren letas upp. Och lite till.
Och vi kanske blir fler på turen. Det har yttrats några kansken här och där. Om en vecka har vi svaret.
Fortsättning följer.
