Kvarteret Kokboken

Ni kära trogna läsare, hur många ni nu må vara. När det nästan precis har gått en vecka sedan Caravellen rullade i väg från Ekeby i Dunker mot sydligare breddgrader skola vi belöna er med ett rekorderligt blogginlägg, inget forcerat alster som vi tvingat skaka ur oss de två senaste besöken på McDonalds. Det är nämligen på dessa annars så tvivelaktiga ”restauranger” vi hittills inhämtat vårt wifi, gjort det mest betungande på herrarnas och vaskat oss en smula. Priset för detta: En glass med chokaldsås, som kostar ett par euro. Det är priset på våra kringflackande själar.

 

Nu sitter vi iställer på en restaurang precis intill hamnen i den lilla staden Fécamp på den franska västkusten. Och har mer tid för er. Vi har precis avnjutit en klassisk fransk brunch, en flottig omelett, baguette, kaffe och juice.

 

Vår resa har i stora drag sett ut så här hittills: Dunker-Halmstad-Lund-Lübeck-Bremen-Almelo-Osteende-Le Touquet-Le Tréport-Fécamp. Låt oss plocka ur russinen ur kakan.

Lund: Den sista utposten i Sverige blev ett frosseri i kvalitetstid. Med Perra, Gibban, Kajsa, Sandra och ett helt koppel sköna lirare från Texas, Tyskland, Polen, Barcelona, Glasgow och lite till. Bättre startskott kunde vi inte tänka oss. Dessutom fick vi en oxtokig Peppe Wolgers-kopia att hytta med näven åt oss efter att vi gjort en abrovink med Caravellen i Lund. Bara en sån sak, Beppe Wolgers kan ju inte bli arg, trodde vi.

 

 

 

Köpenhamn: När vi rullar över bron och lämnat svensk mark satte vi av raka vägen mot Christiania. Fredrik hade redan varit där och jag hade länge velat besöka detta samhälle som växte fram ur en protest mot den materiella världen för drygt 40 år sedan.

 

 

Christiania ligger centralt beläget i Köpenhamn, det strömmar konstant människor in och ut ur kvarteret som har blivit lika mycket en fristad för frisinnade och konstnärer som en turistattraktion och tillhåll för ett slitet klientel. Det finns helt uppenbart två delar av Christiania, den som är anpassad för turister och den som är ett hem åt många som bott där sedan starten 1971. Vi fick mest se det förstnämnda som kretsar mycket kring Puscher Street, gatan där det säljs marijuana och hasch helt öppet i prydliga stånd. Gatukonsten är utbredd och färgglad, ofta med budskap som kretsar kring drogliberalism eller som riktar sig mot överheten. Det kryllar av bohemiska kaféer och små butiker som drivs av likaledes bohemiska Christianier.

 

 

Vi valde att kliva in i ett av dessa kaféer och blev då påminda om det strikta motstånd mot EU som råder i Christiania.

– No euro, only danish kronors, sa den generöst tatuerade mannen bakom disken bestämt när vi lämnade fram 20 euro som betalning för två små glas kaffe. 
Han var som hämtad ur den klassiska brittiska filmen Trainspotting. Vad som verkade vara hans chef, en sliten kort äldre man med tonade glasögon, klev då in i handlingen. Han erbjöd oss 100 danska kronor mot 20 euro och två små kaffe. Vi insåg efter lite snabb huvudräkning att det skulle bli relativt dyrt kaffe och fick skamset vända ut från kafét.

 

 

Vi lämnade Christiania och tog en tur i Köpenhamn. Plötsligt befann vi oss i stället på utsidan av den andra delen av det lilla samhället. Rader av spektakulära hus låg bakom ett lågt stängsel och vi parkerade längs den intilliggande floden och kokade oss lite kaffe. Som underhållning hade vi en match i vad som bäst kan beskrivas som kajakhandboll. En mycket udda men händelserik sport.

 

 

Bremen: Det blev inte Hamburg som vi först hade tänkt oss, det blev Bremen i stället. Och det ångrar vi inte. Vi skred in i staden och hittade en gratisparkering precis bredvid en liten frukt-, bröd- och ostmarknad där vi fyndade en smula. När vi började sondera terrängen i staden vek vi först ovetande in på en bakgata där det stod lättklädda unga kvinnor i fönstren. En tragisk påminnelse om en av världens största och smutsigaste handel.

 

 

Bortsett från Bremens baksida är det en stad som vi snabbt lärde oss att uppskatta. Stadskärnan består av kvarter efter kvarter med fina små hus och det är helt uppenbart en stad där gatukonstnärerna får utlopp för sina kunskaper. De vackra kreationerna finns i varje hörn där det annars hade varit en steril vit eller grå vägg. Vi lämnade lite ambivalent Bremen, men vi ville trots allt till havet.

 

 

Den tyska landsbygden: Så fort vi valde att svänga av från den mullrande tyska motorvägen fick vår resa mervärde. De sista milen innan vi passerade gränsen till Holland gick genom genuin vacker tysk landsbygd. Vidsträckta sädesfält och tät skog byttes då och då ut mot små mysiga byar med smala gator och traditionella hus. Vi stannade till två gånger, dels för att göra ett mindre inköp bestående av billig öl och ost, och dels för att ge vika för nöden på ett av alla sädesfält. Nöden har som bekant ingen lag.

 

 

Osteende: Efter att ha vaknat strax norr om Almelo morgonen efter poliskonfrontationen stormade vi ut ur Holland innan den arga markägaren hade vaknat. Nu skulle vi snabbt till havet var tanken och i nästa stund var vi i Belgien. Där fortsatte det målmedvetna körandet och vi forsade förbi Bryssel, Antwerpen och Brugge innan vi kom fram till målet – kust staden Osteende.

 

 

Osteende är en turistort dit uppenbarligen belgare åker för att sola, bada och festa loss en smula. Vi parkerade bilen på den stora strandgatan med utsikt över engelska kanalen. Det fick bli vår sovplats för natten. Ett dopp senare svidade vi om och fick propert (nåja) klädda ut för att unna oss en bit mat på lokal för första gången sedan avfärden från Sverige. Det var dock fler som hade samma idé som oss vilket ledde till att vi tvingades sätta oss på ett slentrianmässigt ställe med förvirrade servitörer. Det hela slutade med en undermålig vegetarisk pizza och en lika tveksam hamburgare. Det dröjer innan vi äter ute igen, det är inte vår bästa disciplin.

 

 

Frankernas rike: Tre nätter har vi nu tillbringat i Frankrike, en i Le Touquet Paris Plage, en i Le Tréport och en i Fécamp. Tre mindre kuststäder där den mellersta vinner vår gunst. Inte minst tack vare en utflykt till en utsiktsplats med grym vy över kusten som ligger längs en ståtlig bergvägg. Där fick vi även interagera med den franska polisen. Först var Fredrik rädd att någon hade sett honom göra sitt behov vid ett träd i skogen och ringt polisen, men det var lyckligtvis inte så. De ville bara ge oss lite förhållningsregler. Vi hade nämligen hängt kläder på tork och inlett lagandet av brunch så det såg förmodligen ut som att vi var på väg att slå läger.

Polisen: – Parlez-vous français?
Vi: – Nä, English.
Polisen: – Ok, no fire, no barbeque and no sleeping.
Vi: – Oui.
Polisen: – Good, sedan gjorde de surfs up-tecknet och rullade sin kos.

 

Vi har även styrt Caravellen genom otaliga små franska samhällen längs kusten och på den vidsträckta landsbygden en liten bit in i landet. Det slående intrycket är att det är förbannat vackert. Kort och gott. Bäst hittills var när vi råkade köra förbi gården Maguette i närheten av kuststaden Quend tillhörande getbonden Georges Gribauval. Vi stannade till, köpte en bit ost, fick se hur mjölkningen går till och fick en handfull restips av den mycket sociale Georges (som spelade Boney M:s Dady Cool för getterna när de mjölkades). Han såg på oss att vi var från Sverige.
– Ni ser ut som han i True Blood, speciellt du, sa Georges och pekade på Fredrik. 
Det tog herr Hagström som en komplimang och sken upp i ett stort leende. Georges berättade även att vi borde passa på att njuta av vädret i regionen. 
– Vi har inte haft så här bra väder på tio år. Det brukar annars mest regna här och vara ”shitty weather”.
Så vi passar på. 

 

I övrigt kan vi konstatera att vi drar till oss uppmärksamhet när vi skrider fram med Caravellen. Om det är bilens puttrande ljud, våra 70-talsgardiner eller det faktum att vi två helt enkelt ser lite smått lustiga ut vet vi inte. Men var vi än åker möts vi av glada tillrop, leenden, pekande fingrar (inte långfingrar), vinkningar och det där patenterade surfs up-tecknet (för er något äldre: ut med tummen och lillfingret och vicka lite coolt med handen). Det stör oss inte det minsta, det är bara lite synd att vi väldigt sällan fattat ett dugg av vad glada tyskar, holländare, belgare och inte minst fransmän har yttrat om bilen/oss. Vi förutsätter att det är någonting i stil med ”ni ser ut som han i True Blood” eller ”vilka fina bondbrännor ni har”.

 

 

När vi snart lämnar denna restaurang vet vi inte riktigt vad som sker härnäst. Det blir nog inte något mer körande söderut, vi tror snarare att vi ska börjar röra oss österut. Den mycket preliminära planen är att göra stopp i Paris, kanske ta någon tur på något franskt berg, känna in Luxenburg, stanna till i Berlin och försöka komma hem helskinnade.

 

Snabblistan: 
- Vår huvudsakliga kost: Ägg, lök, chilli, vitlök, tomat, bröd och mängder av ost. 
- Noterat: Fransoser har en övernaturlig hörsel när det gäller att höra folk som rapar. Vi har fått en mängd arga blickar och således bett om ursäkt ett flertal gånger efter att ha haft bildörren öppen under måltiderna. 
- Noterat 2: Fransmännen är precis så dåliga på engelska som vi misstänkte. Endast Georges får godkänt.
- Noterat 3: Fransmännen är också väldigt artiga och trevliga. 
- Antal skador: 3 (Fredrik i ena långfingret med brödkniv då David släckt lyset under skivandet av tomat, David på ena ankeln av ett dåligt placerat rev under vattenytan och på vänster långfinger efter disk av kniv vid vägrenen)
- Antal medtagna plåster till skador: 0
- Antal poliskonfrontationer: 2 (under förväntan)
- Antal tutningar från arga fransoser: 2 (befogat)
- Antal soppatorsk: 1 (planerat)
- Antal gånger vi har agerat räddande änglar åt en fransman som saknade kort vid bensinstationen: 1 
- Antal duschningar: 3 (sötvattenduschar vid havet)
- Antal besökta loppmarknader: 2 (Fredrik har fyndat Tintin i Kongo) 

 

Och så lite mer bilder...