Kvarteret Kokboken

Allt har ett slut. Även en roadtrip som denna. Senast vi hördes vid lämnade vi Frankrike. Sedan dess har vi betat av såväl Luxemburg som Tyskland. Med inslag av bilproblem, en våt natt och narkotikatest. Så här gick det till: 

 

Vi lämnade Frankrike på lördagskvällen. Det sista vi fick uppleva var spökstaden Longwy där vi möttes av tomma blickar, igenbommade hus och en kompakt känsla av att allt kunde gå åt helvete. Det gjorde inte det. Vi klarade oss helskinnade och skred in i lilleputtlandet Luxemburg. Vi tog oss till huvudstaden Luxembourg. En välputsad stad med många fina kvarter, flådiga uteställen och välklädda människor. Men även med ett kvarter där sexhandeln sker öppet. Ett tyvärr återkommande inslag under vår resa.

 

Vi hittade till slut en lummig parkeringsplats där vi tillbringade natten. Vi hyllade dock först Frankrike genom att sleva i oss en konservburksratatouille. Sedan knoppade vi i en lite för stor lutning vilket ledde till en intim natt. Mys.

 

Luxembourg är en fascinerande stad som är uppbyggd av berg och dalar. Mycket av stadens gamla delar finns kvar vilket gör att man kan gå längs delar av murarna som ringade in stadens centrala delar. Vi gjorde så tills vi hade förbrukat energin ratatouillen hade givit oss. Sedan lämnade vi staden och landet. Vilket gick ganska fort då landet är ungefär lika stort som Kristdemokraternas väljarstöd. 

 

Vi kom dock inte långt in i Tyskland innan vi tvingades till ett flera timmar långt stopp. Anledningen: Krånglande bromsar. Caravellens bakbromsar tog inte som önskat. Fredrik gav sig i kast med att lösa problemet. På en parkering i ett litet tyskt samhälle skaffade sig Fredrik skit under naglarna medan jag slängde ihop en ostpasta. Vi rullade ifrån byn framåt kvällen med mat i magen och bett i bromsen.

 

Nästa stopp var tänkt att bli Köln, men impulsen gjorde att vi bromsade in lite tidigare. Bonn skulle bli vårt stopp. Lite anade vi då varthän natten skulle ta oss. När vi rullade in i staden passerade vi en bar som heter Bla.

 

– Dit kan vi gå och ta en öl, sa vi synkroniserat.

 

Caravellen parkerades på en gata ett stenkast bort. Vi bäddade, delade på en flaska rött, gjorde oss så fina vi kunde och skred ut. Bla är en rockbar med relativt blandat klientel. Vi tog en öl inne och ett par öl på uteserveringen och förundrades återigen över det billiga priset. Sedan slog vi oss i slang med lokalbefolkningen. De utvalda var tre H&M-arbetande damer ifrån Bonn. Deras engelskakunskaper varierade, men det tog de igen med social kompetens. 

 

Om vi här snabbspolar bandet så slutade natten att två svenska herrar snubblar hem runt fem-sjutiden på söndagsmorgonen i Bonn efter att ha blivit lotsade till ännu en mörk svettig bar i den gamla västtyska huvudstaden. En briljant kväll i tysk sällskap. Dagen-efter-natten-före blev naturligtvis en smula tuffare, men det var det trots allt värt. Så mycket mer än Bonn by night såg vi inte av staden. Förutom en skvätt av stadens centrum, någon typ av park och en slentrianmässig pizzeria. 

 

När vi hade återfått förmågan att gå, prata och fungera någorlunda normalt lämnade vi Bonn (ja, vi var kördugliga). Därefter följde en maratonkörning av sällan skådat slag. Vid 20-tiden på måndagen lämnade vi Bonn. Klockan 04.55 på tisdagen anlände vi färjeterminalen i Rostock. Vi hade lagt hela Tyskland bakom oss. La oss för att duna ett par timmar, sedan rullade vi på färjan som tog oss till Trelleborg. Tillbaka på svensk mark.

 

Under intensivkörningen genom Tyskland gjorde vi två frivilliga stopp och ett tvingat. Det var i höjd med Bremen som en polisbil bromsade in framför oss, drog på sirenerna och gjorde det helt klart för oss att det var läge att följa med. Vi svängde in på en tom liten parkeringsficka. Där fick jag bevisa att jag var nykter, vilket jag var trots att jag såg ut som sju svåra år efter natten innan. Jag fick ställa mig med fötterna samman, hålla ut armarna, räkna till tio och lite andra märkliga övningar.

 

– Ja, ha, och du rökte lite marijuana igår?, sa polisen som tycktes säker på sin sak efter att ha lyst lite med en ficklampa i mina rödsprängda ögon.
– Ehh, nej, försökrade jag.
– Du ska nog få kissa lite i en burk åt mig, sa polisen då.

 

Att kissa i en burk när du 20 minuter tidigare tömde blåsan är svårt. Att göra det med två vuxna auktoritära tyska karlar som publik gör det inte lättare. Men jag lyckades skaka ur mig tre droppar. Tre droppar som gjorde att konstapeln fem minuter senare blev superhyglig.

 

– Vad bra! Du är nykter, konstaterade han när testet hade analyserats.
– Ja, naturligtvis, sa jag och Fredrik på samma gång.

 

Sedan önskade han oss en trevlig resa och gav tillbaka bilens papper. Att Caravellen inte ens är okej att köra eftersom den ännu inte blivit påställd tycktes inte vara så noga för polisen. Jag var ju ingen pundare, allt var frid och fröjd. 

 

Så, det var nog allt för den här gången. Nu åker vi så sakteliga hem. När vi väl kommer hem har vi lagt si så där 415 mil bakom oss. Det får räcka, för nu.