Holy Hollywood & priceless Paul!
Onsdag den 14/12
Man skulle kunna säga att de som bor i Kalifornien är väderkräsna. Det är inte vi nordbor. Vi plaskade runt i hotellets pool i ensamt majestät i morse och när vi sedan gav oss iväg var det i shorts och t-shirts. De inhemska jenkarna som vi mötte var oftast långt mer påpälsade än oss. Men så har de ingen bister sveavinter som väntar dem om tio dagar.
Vädret har kärvänligt omfamnat oss hittills. Idag följde solen oss som en trogen följeslagare precis som igår. Den var vid vår sida från Santa Barbara, där vi stiftade bekantskap med en kolibri och en luden larv, längs vår hissnade, lantliga färd till Malibu. Vi lämnade motorvägen och rullade genom det ena samhället efter det andra innan vi var så bortirrade att vi tvingades söka hjälp hos en ung målare som visade oss vägen in på resans hittills smalaste och krokigaste väg. Vi slingrade oss upp och ner för skogsbeklädda bergsväggar i mil efter mil. Här och var låg flotta hus och rancher insprängda i naturens skådespel likt noga utvald rekvisita. Det blev en oväntad och briljant omväg fjärran trafikstockningar och betong.
När vi svängde ned för den sista ostbågeformade backen kokade nära på de hårt ansatta bromsarna. Det passade således bra med en Subway-lunch vid Malibu Beach. Där hann vi även bli tagna för att vara ett turnerande band när vi besökte en skateaffär. Inte så konstigt dock då vi tillsammans bär på en sällan skådad tilltalande aura.
Lite längre fram på Highway One fick vi sällskap ut på Santa Monica Beach av en sol som så sakteliga var på väg ner i Stilla havets ömma famn. En värdigt avslut för solen efter ett gott dagsverke.
Mörkret började lägga sig när vi rullade in i änglarnas stad. Och en sak kunde vi snart konstatera, LA är en enorm stad. Det tog oss en mindre evighet innan vi nått fram till Beverly Hills-skylten och ett ögonblick senare var framme vid vägen med stjärnbeströdda trottoarer - Hollywood. Allt glittrar längs The walk of stars. Neonskyltarna blinkar ikapp, spektaklets skådespelare skiner och vill leda en in i ljuset som består av shower, lågprisbutiker eller restauranger. Vi tackade nej, nej och nej. Till och med till Hollywoods egna Madame Tussauds och de plastiga versionerna av redan plastiga stjärnor.
Istället gick vi in på Hooters för att köpa glass. En märkligt val. De hade ingen glass förklarade en bystig, men ack så trevlig, servitris som levde upp till restaurangkedjans namn i sann amerikans stereotypisk anda. Vi gick då till ett Disneyhak och höjde medelåldern med 20 år. De hade glass, god och mustig glass.
Med chokladfudge och banan split i buken rullade vi vidare längs den glittrande gatan. Jag skymtade de legendariska bokstäverna på kullarna innan vi la glamouren bakom oss. Framför oss hade vi nu San Diego och Paul Tuulosvuo.
Nu var det fullmånen som höll uppsikt över oss när vi betade av det sista av LA och skred fram längs Stilla havets kust.
Klockan var tio när vi svängde in på Petree Street i El Cajon utanför San Diego. Den framtida piloten tog emot oss med öppna armar och ett sedvanligt vackert anlete. Vi avslutade dagen i hans enkla boning, som naturligtvis är utrustad med heltäckningsmatta, med att avnjuta varma mackor, rom och cola samt rövarhistorier. Nu är det torsdag morgon och Paul ska om några timmar ta oss med upp i det blå. Och imorgon tar vi sikte på Vegas!
På återhörande kära läsare!
PS. Idag fick vi bevittna spåren efter en otäck bilolycka med två vrak och filtövertäckt livlös kropp. Olustigt. Vi tar det lugnt bakom ratten. Var så säkra. DS.
Ett helt normalt poolhäng inledde gårdagen.
En pitstop och ett snack med en kuse under den hisnande färden till Malibu.
Framme vid målet, Stilla havet och Malibu.
Santa Monica Beach.
Räddningsaktion. Allt slutade väl.
Innan mörkret hann lägga sig över LA hittade vi Ghostbustersbilen. The real deal.
Nostalgi för alla utom Johan, han har inte sett filmerna. Jättekonstigt.
Fiskargubben i fint sällskap.
Kapten Paul Tuulosvuo - bättre än så blir det inte.
Man skulle kunna säga att de som bor i Kalifornien är väderkräsna. Det är inte vi nordbor. Vi plaskade runt i hotellets pool i ensamt majestät i morse och när vi sedan gav oss iväg var det i shorts och t-shirts. De inhemska jenkarna som vi mötte var oftast långt mer påpälsade än oss. Men så har de ingen bister sveavinter som väntar dem om tio dagar.
Vädret har kärvänligt omfamnat oss hittills. Idag följde solen oss som en trogen följeslagare precis som igår. Den var vid vår sida från Santa Barbara, där vi stiftade bekantskap med en kolibri och en luden larv, längs vår hissnade, lantliga färd till Malibu. Vi lämnade motorvägen och rullade genom det ena samhället efter det andra innan vi var så bortirrade att vi tvingades söka hjälp hos en ung målare som visade oss vägen in på resans hittills smalaste och krokigaste väg. Vi slingrade oss upp och ner för skogsbeklädda bergsväggar i mil efter mil. Här och var låg flotta hus och rancher insprängda i naturens skådespel likt noga utvald rekvisita. Det blev en oväntad och briljant omväg fjärran trafikstockningar och betong.
När vi svängde ned för den sista ostbågeformade backen kokade nära på de hårt ansatta bromsarna. Det passade således bra med en Subway-lunch vid Malibu Beach. Där hann vi även bli tagna för att vara ett turnerande band när vi besökte en skateaffär. Inte så konstigt dock då vi tillsammans bär på en sällan skådad tilltalande aura.
Lite längre fram på Highway One fick vi sällskap ut på Santa Monica Beach av en sol som så sakteliga var på väg ner i Stilla havets ömma famn. En värdigt avslut för solen efter ett gott dagsverke.
Mörkret började lägga sig när vi rullade in i änglarnas stad. Och en sak kunde vi snart konstatera, LA är en enorm stad. Det tog oss en mindre evighet innan vi nått fram till Beverly Hills-skylten och ett ögonblick senare var framme vid vägen med stjärnbeströdda trottoarer - Hollywood. Allt glittrar längs The walk of stars. Neonskyltarna blinkar ikapp, spektaklets skådespelare skiner och vill leda en in i ljuset som består av shower, lågprisbutiker eller restauranger. Vi tackade nej, nej och nej. Till och med till Hollywoods egna Madame Tussauds och de plastiga versionerna av redan plastiga stjärnor.
Istället gick vi in på Hooters för att köpa glass. En märkligt val. De hade ingen glass förklarade en bystig, men ack så trevlig, servitris som levde upp till restaurangkedjans namn i sann amerikans stereotypisk anda. Vi gick då till ett Disneyhak och höjde medelåldern med 20 år. De hade glass, god och mustig glass.
Med chokladfudge och banan split i buken rullade vi vidare längs den glittrande gatan. Jag skymtade de legendariska bokstäverna på kullarna innan vi la glamouren bakom oss. Framför oss hade vi nu San Diego och Paul Tuulosvuo.
Nu var det fullmånen som höll uppsikt över oss när vi betade av det sista av LA och skred fram längs Stilla havets kust.
Klockan var tio när vi svängde in på Petree Street i El Cajon utanför San Diego. Den framtida piloten tog emot oss med öppna armar och ett sedvanligt vackert anlete. Vi avslutade dagen i hans enkla boning, som naturligtvis är utrustad med heltäckningsmatta, med att avnjuta varma mackor, rom och cola samt rövarhistorier. Nu är det torsdag morgon och Paul ska om några timmar ta oss med upp i det blå. Och imorgon tar vi sikte på Vegas!
På återhörande kära läsare!
PS. Idag fick vi bevittna spåren efter en otäck bilolycka med två vrak och filtövertäckt livlös kropp. Olustigt. Vi tar det lugnt bakom ratten. Var så säkra. DS.
Ett helt normalt poolhäng inledde gårdagen.
En pitstop och ett snack med en kuse under den hisnande färden till Malibu.
Framme vid målet, Stilla havet och Malibu.
Santa Monica Beach.
Räddningsaktion. Allt slutade väl.
Innan mörkret hann lägga sig över LA hittade vi Ghostbustersbilen. The real deal.
Nostalgi för alla utom Johan, han har inte sett filmerna. Jättekonstigt.
Fiskargubben i fint sällskap.
Kapten Paul Tuulosvuo - bättre än så blir det inte.
Kommentarer
Trackback
