The Battered Beaver
Åh du kära dagbok!
Beklagar att jag inte uppdaterat dig på ett tag. Sömnbristen har tagit ut sin rätt till slut.
Det här inlägget borde kanske i första hand handla om vår resa genom Yosemeti National Park där vi snurrade på serpentinvägar längs skogsbeklädda bergsväggar med vattenfall, djupa dalar och maffiga toppar. Där vi också pälsade på oss alla plagg vi har och tog en tur på en frusen sjö i en vacker dal och avslutningsvis såg solen försvinna bakom bergskammen. Eller våra två kvällar nu i San Francisco.
Kanske borde det handla mer om det, men det gör det inte. Istället blir detta i mångt och mycket en hyllning till en blygsam småstad några mil från Yosemeti med storebror San Francisco några långa stenkast norrut som i tisdags tog oss med storm.
Efter att ha slingrat längs till synes oändliga serpentinvägar efter mörkrets intåg kom vi så vid sjutiden i tisdags kväll äntligen fram till det första samhället efter Yosemeti - Oakdale.
Vi kunde snart konstatera att vi kommit till en klassisk småstad och gillade det skarpt. Efter en kort effektiv rekning bland en handfull motell tog vi in på Holliday Motel som drivs av en mexikansk familjefar som ser ut som om han egentligen leder ett skumt gäng i LA. Det visade sig vara det mest prisvärda boendet så här långt under resan. Efter att ha hoppat en skvätt i våra tre finfina queen size-sängar började laddningen inför att göra byn.
På en av byns liquor stores införskaffades läskande dryck. När vi frågade kassörskan i butiken om var vi kunde gå ut svarade hon tveksamt att det fanns ett ställe vid namn Battered Beaver, men att vi borde akta oss då "it's a shady place". Det var exakt det svar vi hoppats på.
Det var ett taggat gäng som gick huvudgatan ner i Oakdale. När vi kom fram till Battered Beaver kändes det än mer rätt, en skumt hak med tonade rutor. Väl där inne möttes vi av ett gäng locals i form av en bystig bartender en övergödd ägare och en handfull kepsbeprydda stamisar. När vi äntrade puben tystnade musiken och alla höll andan för en stund. Bartendern Laura undrade vad som förr oss till Battred Beaver och när vi sa att vi var på semester tittade hon frågande på oss och sa: "In Oakdale?!". Men vi skulle inte ångra oss.
Fredrik saknade legitimation men fick dispens efter en kort överläggning med ägaren. Sedan tog kvällen fart. Biljardmatcherna avlöste varandra och vi blev allt mer kamratliga med Laura, ägaren Damen och den brokiga skaran stamisar.
Laura provade snus och drog fräckis efter fräckis, Damen höll föredrag om Amerikas lagar, vapenkultur och samhället i stort. Samtidigt började plötsligt Basshunters "Boten Anna" ljuda i högtalarna, önskade av två sympatiska dataspelsnerdar.
En kraftig stamis kom in och föll i golvet, en annan tanig variant kom in med ett till synes sönderslaget ansikte - som visade sig vara ett ansikte märkt av droger. Varje ny gäst var som hämtad ur "Den sista färden" och vi njöt i fulla drag. Jag njöt så mycket att jag köpte barens egna t-shirt med sloganen: "The best damn bar around".
När klockan hade blivit två måste alla barer i USA stänga enligt lag, men vi höll The Battered Beaver öppet en timme till och blev bjudna på shots av Damen som naturligtvis tog en själv, så även Laura.
Klockan halv fyra ramlade vi hem och en knapp halvtimme senare anslöt Laura till efterfesten innan hon tog bilen hem till grannbyn. Ett par shots är inget som hindrar amerikanerna från att sätta sig bakom ratten.
När vi vaknade upp efter fyra timmars sömn med värkande huvuden kunde vi konstatera att vi haft en händelsrik kväll dagen innan i Oakdale. Det är inte varje dag man har en helkväll på en bar i en amerikansk småstad (där det spelas svensk skräpmusik) som slutar med att man bjuds på sprit av ägaren och efterfestar med personalen.
Nu är vi i San Francisco och har haft två mycket händelsrika kvällar här också. Den ena innehållande Swingklubb, hiphopklubb, trasiga människor och nattliga eskapader i stadens kärna. Den andra kryddad med vinprovning och Vito i Napa Valley. Ni ska få höra allt om det, var så säkra. Men inte nu.
Håll till godo!
//David
Ett stopp och ett hopp på en sjö i Yosemeti.
Finfint berg i Yosemeti.
Kvällen i Oakdale inleddes med biljard.
David är numera signad av Battered Beavers coach Damen.
Det blev väldigt god stämning mot slutet.
Beklagar att jag inte uppdaterat dig på ett tag. Sömnbristen har tagit ut sin rätt till slut.
Det här inlägget borde kanske i första hand handla om vår resa genom Yosemeti National Park där vi snurrade på serpentinvägar längs skogsbeklädda bergsväggar med vattenfall, djupa dalar och maffiga toppar. Där vi också pälsade på oss alla plagg vi har och tog en tur på en frusen sjö i en vacker dal och avslutningsvis såg solen försvinna bakom bergskammen. Eller våra två kvällar nu i San Francisco.
Kanske borde det handla mer om det, men det gör det inte. Istället blir detta i mångt och mycket en hyllning till en blygsam småstad några mil från Yosemeti med storebror San Francisco några långa stenkast norrut som i tisdags tog oss med storm.
Efter att ha slingrat längs till synes oändliga serpentinvägar efter mörkrets intåg kom vi så vid sjutiden i tisdags kväll äntligen fram till det första samhället efter Yosemeti - Oakdale.
Vi kunde snart konstatera att vi kommit till en klassisk småstad och gillade det skarpt. Efter en kort effektiv rekning bland en handfull motell tog vi in på Holliday Motel som drivs av en mexikansk familjefar som ser ut som om han egentligen leder ett skumt gäng i LA. Det visade sig vara det mest prisvärda boendet så här långt under resan. Efter att ha hoppat en skvätt i våra tre finfina queen size-sängar började laddningen inför att göra byn.
På en av byns liquor stores införskaffades läskande dryck. När vi frågade kassörskan i butiken om var vi kunde gå ut svarade hon tveksamt att det fanns ett ställe vid namn Battered Beaver, men att vi borde akta oss då "it's a shady place". Det var exakt det svar vi hoppats på.
Det var ett taggat gäng som gick huvudgatan ner i Oakdale. När vi kom fram till Battered Beaver kändes det än mer rätt, en skumt hak med tonade rutor. Väl där inne möttes vi av ett gäng locals i form av en bystig bartender en övergödd ägare och en handfull kepsbeprydda stamisar. När vi äntrade puben tystnade musiken och alla höll andan för en stund. Bartendern Laura undrade vad som förr oss till Battred Beaver och när vi sa att vi var på semester tittade hon frågande på oss och sa: "In Oakdale?!". Men vi skulle inte ångra oss.
Fredrik saknade legitimation men fick dispens efter en kort överläggning med ägaren. Sedan tog kvällen fart. Biljardmatcherna avlöste varandra och vi blev allt mer kamratliga med Laura, ägaren Damen och den brokiga skaran stamisar.
Laura provade snus och drog fräckis efter fräckis, Damen höll föredrag om Amerikas lagar, vapenkultur och samhället i stort. Samtidigt började plötsligt Basshunters "Boten Anna" ljuda i högtalarna, önskade av två sympatiska dataspelsnerdar.
En kraftig stamis kom in och föll i golvet, en annan tanig variant kom in med ett till synes sönderslaget ansikte - som visade sig vara ett ansikte märkt av droger. Varje ny gäst var som hämtad ur "Den sista färden" och vi njöt i fulla drag. Jag njöt så mycket att jag köpte barens egna t-shirt med sloganen: "The best damn bar around".
När klockan hade blivit två måste alla barer i USA stänga enligt lag, men vi höll The Battered Beaver öppet en timme till och blev bjudna på shots av Damen som naturligtvis tog en själv, så även Laura.
Klockan halv fyra ramlade vi hem och en knapp halvtimme senare anslöt Laura till efterfesten innan hon tog bilen hem till grannbyn. Ett par shots är inget som hindrar amerikanerna från att sätta sig bakom ratten.
När vi vaknade upp efter fyra timmars sömn med värkande huvuden kunde vi konstatera att vi haft en händelsrik kväll dagen innan i Oakdale. Det är inte varje dag man har en helkväll på en bar i en amerikansk småstad (där det spelas svensk skräpmusik) som slutar med att man bjuds på sprit av ägaren och efterfestar med personalen.
Nu är vi i San Francisco och har haft två mycket händelsrika kvällar här också. Den ena innehållande Swingklubb, hiphopklubb, trasiga människor och nattliga eskapader i stadens kärna. Den andra kryddad med vinprovning och Vito i Napa Valley. Ni ska få höra allt om det, var så säkra. Men inte nu.
Håll till godo!
//David
Ett stopp och ett hopp på en sjö i Yosemeti.
Finfint berg i Yosemeti.
Kvällen i Oakdale inleddes med biljard.
David är numera signad av Battered Beavers coach Damen.
Det blev väldigt god stämning mot slutet.
Kommentarer
Postat av: David
Nu sitter alla och undrar: Vem är det som tar Laura på brösten? Det undrade vi också ett bra tag innan vi insåg att det är hon själv som tafsar. Vi äro alla oskyldiga med andra ord. Händerna på täcket.
Trackback
