Ryktet om vår död var sannerligen överdrivet

Det har varit en smula tyst kring kollektivet en tid. Det beror på en hel massa saker. Eller nej, det beror endast på att vi har varit lata och så där läbbigt upptagna. Nåja, nu går kollektivets bloggande in i en ny fas. Detta är nämligen det historiska första iPhone-inlägget.

I skrivande stund bjuder DJ G.Black (Greger) och DJ L.R.HUR (Fred) på sanslöst sköna beats från Gregers senaste och leksak Traktor. Det kommer prägla kollektivet länge framöver.

Det får bli allt från detta historiska inlägg. Snart berättar vi mer om Gregers TV-debut och kollektivets senaste projekt.

Simma lugnt!


Utrensning i kollektivet!

Nu rensar kollektivet ut en smula och bortslumpar eller bortskänker följande prylar:

Kontorsbord i glas med stålben som går att skruva av. Välskött och fint - 200 kronor.
Perfekt som skrivbord i arbetsrummet. Bredd 160 cm, djup 80 cm, höjd 73 cm.



Vardagsrumsbord i trä med borttagbar glasskiva - Bortskänkes!
Bra förvaring i utdragbar låda under glasskivan. Något märkt av tiden. Bredd
105 cm, djup 78 cm, höjd 45 cm.



Kontorsstol med hjul. Bra komfort men sliten i tyg och armstöd - Bortskänkes!



142 DVD-filmer. Original och begagnade samt två DVD-hyllor från IKEA i bra skick - 500 kronor!




Först till kvarn!

En hyllning till livet



I går. En spontan matfest på kollektivets exotikiska baksida. Ett helt kompani vackra varelser gjorde sommarkvällen än mer fager än den redan var. Det fanns omsorgsfullt skapad mat för alla smaklökar. Och typ alla var där.

Där satt hela kollektivet med ljuvliga bihang, förutom Ludde som ingenjör det han gör i Shanghai. I stället togs hans plats av hans belgiska kusin med den äran. Perra och Malin tittade in innan avresan till Frankrike. Anna från söder tog med sig den hårfagre britten Huw. Loic var åter från sin Sverigeresa. Erik droppade in från ingenstans och bjöd på rövarhistorier. Ett par trivsamma grannar anslöt och sedan var matfesten ett faktum.

Det var en ren och skär hyllning till kollektivet, livet, maten, vänskapen och kärleken.

Mer sånt. Det är sådanna stunder Abriskollektivet lever på.

BB-Greger

Oh my, oh my! Här har det varit dött. Och kollektivet har såå mycket att berätta må ni tro. Det händer så mycket grejer hela tiden. Låt oss börja i rätt ände. Greger Balkedal. Det är ofta där allt börjar. På gott och ont.

För någon månad sedan ringde ett produktionsbolag upp ynglingen från Dunker med följande spörsmål:

– Skulle du kunna tänka dig att vara med i Big Brother?
Greger är av den naturen att han, även om han skulle vilja, inte är kapabel att säga nej när spontana möjligheter uppenbarar sig. Så han sa.
– Å fan, jomenvisst.

Nu tänker ni säkert att det var den gode Fredrik Hagström som låg bakom telefonsamtalet i sin roll som fotograf i årets Big Brother-produktion. Men icke! Förmodligen var det så att den tvålfagre Gregers bilder på en viss modellagenturs hemsida resulterade i denna påringning. Säkert får vi aldrig veta. Big Brother är så rackarns hemliga.

Och NU tänker ni säkert att den tvålfagre Dunkerssonen sitter instängd i ett hus tillhörande Kanal 11. Men icke det heller! Efter en heldag med intervjuer av alla de olika slag på ett finfint hotell i centrala Stockholm skickades Greger hem. Hans kollektiva bröder jublade av tanken på att en av deras medlemmar skulle bli läbbigt känd och håva in massa pengar. Men, ve och fasa, någon vecka innan spektaklet skulle till att börja ringde produktionsbolaget och släppte bomben: Greger äro icke uttagen!

Vår värld rasade samman. Vi som hade drömt om Kiss-Greger för hela svenska folket. Nu får vi nöja oss med att han honom för oss själva. I vårt eget hus där dörrarna alltid står på glänt. Det är i och för sig så vill gillar det allra bäst.


TV-världen får vänta på Greger ett tag till. Var sak har sin tid. Och plats. (Foto: Fred)


Kollektivet bjöd på en resa i tiden

David här. Min far tillbringar stora delar av året i Dominikanska Republiken. Värmen och äventyret, så stavas de största anledningarna till detta val av hem. Men nyligen var han åter i Svea Rike och tillbringade då en dryg vecka i kollektivet då hans egna lägenhet i Stockholm är uthyrd. Der var en ynnest att ha farsgubben i andra uppgången istället för på andra sidan jorden. Och kärleken besvarades. Så här lyder pappas omdöme:

 


Far och son, eller snarare son och far i Dominikanska Republikens varma vatten.
Nu har de även kamperat ihop under samma tak i kollektivet. Med den äran dessutom.


"Jag  har just avslutat en resa tillbaka till tidigt 70-tal och kollektivlevernet som då var något ganska vanligt förekommande. Då var dock atmosfären i de kollektiv jag mötte, en aning påklistrad. På den tiden var det precis som idag, ett slags protest mot det gängse präktiga liv vi förväntas leva – så långt var jag med på noterna. Men, som jag uppfattade det, fanns det då också en implicit förväntan att man mer eller mindre skulle ge upp sin privata sfär. Det hade jag svårare med.

Därför är ”Kollektivet Kokboken” årgång 2011, med den fyndiga innehållsdeklarationen: ”När man vill vara sig själv för en stund”, så tilltalande! Även för en ensamvarg som jag.

Där, i det gamla hyreshuset från 30-talet på Rörläggarvägen 47 och 49  i Abrahamsberg, bjuds man en gemenskap där både den privata sfären och behovet av tillhörighet bereds plats. Det är vanskligt att påstå saker efter så kort tid. Men om jag säger att Kokbokens signum är ödmjukhet, nyfikenhet, sökande (närå, inget religiöst svamlande utan ett ärligt sökande och tvivlande), och inte minst generositet och värme, så tror jag det är nära verkligheten.

Sonen David, kanske mer känd som Bersa, är journalist, men viktigare i detta sammanhang är att han är en av grundarna av kollektivet. David hade förstås sitt finger med i att jag fick förmånen att bo i en ledig och tom (så när som på en säng) renovering-pågår lägenhet i 47:an. Jag var på sätt och vis bostadslös då min lägenhet på Hammarbyhöjden var uthyrd på grund av min vistelse i Dominikanska Republiken. Nu är jag tillbaka i den karibiska yttre värmen med minnen från kokboken som värmer inifrån.

Det är många som kan sägas tillhöra kokboken. Direkt genom att bo i huset och erbjuds delta i gemenskapen, indirekt genom att ha bott där eller genom vänskap. Nu är jag en av dem!

Under mina två veckor mötte jag några. Förutom min MoDotroende son David (lidandes alla tänkbara kval dessa tider – så även jag),  fanns där Fredrik, den lugne fotografen och konstnärstalangen från Malmköping, Leon alkonstnären från Birmingham, Ævar mediakonstnären från Island, Marcelo på besök från Brasilien samt Strängnägskisen, globetrottern och ingenjören Ludde. Och så gjorde Lina, journalisten med anor från Malmköping, ett besök innan väntande uppdrag i karibien.

Till sist något om den speciella kokboksandan;

När jag kom hade jag inte lakan och heller inte kudde till den tomma sängen. Leon, hörde det och bäddade min säng med sina lakan och sin kudde innan jag visste ordet av. Jag sov gått i dessa filantropiska sängkläder. Dagen efter gick mitt bälte sönder, Fredrik erbjöd mig direkt sitt bälte, tog av sig det och räckte fram det till mig.
– Men du då, vad ska du ha, frågade jag?
– Nä, jag klarar mig, sa Fredrik som den dagen nog höll hårt i sina byxor.

Dessa små vardags-back-up säger något om atmosfären. Såna är de kokböckerna! Jag älskar dem."

// Leif

(Greger var i Vemdalen under Leifs besök, därav den uteblivna presentationen)


Johan - 24 jordsnurr!



Han må ha lämnat kollektivet och flytt till andra sidan Atlanten för att kuska runt. Men vi har inte glömt bort vår broder från en annan moder. I går gick Johan nämligen och fyllde år. 24 stycken. Hade han varit kvar i vår borg hade vi förmodligen bakat någon typ av okonventionell tårta och sjungit falskt men hjärtligt till hans ära. Nu får vi nöja oss med att titta på bilder som denna, minnas våra ljuva stunder och sukta efter hans efterlängtade återkomst till Svedala. Och så kan vi unna oss att drömma om att vi lyckas locka honom tillbaka till Abris.

Dags för bikt

Nu är det min tur att krypa till korset och inför juryn förklara varför jag försummat vår blogg under allt för lång tid. Förklaringen är jag är otrogen, jag har någon annan. Det erkänner jag utan omsvep och hoppas på förståelse.

Mitt hjärta slits mellan kollektivet och den smått beroendeframkallande tillställningen Hosjö Open. "Vaddååå?!" kanske ni utbrister nu framför datorn. Jo, ni förstår att beachvolleybollturneringen Hosjö Open är mitt barn, min skapelse och min drog. Jag blev biten för sex år sedan och suget har bara blivit starkare sedan dess.

Men jag ska inte föra er bakom ljuset längre. Jag ska avslöja mitt tillhåll. När jag fattas er är det här ni hittar mig: http://hosjoopen.se/. Jag kan även, för alla fejsbookare, hittas här: Hosjö Open på Facebook.

Det var min bikt.

// David

En gemenskap i sann Abrisstil - anslut dig kompis!

In med det nya

När vissa ligger och plaskar i någon varm geyser eller käkar val på nyår nöjde sig en handfull med att välkomna det nya året på plats i Abris. God mat, en och annan rusdryck, smällare av olika slag och orimliga nyårslöften. Ja, allt ingick. Nu kan 2011 börja. Gott nytt från oss två till er alla!

// David och Greger.


Greger höll i smällarna. Vem annars? Eventuellet blev någon granne eller förbipassernade
drabbad.



Vi fick sällskap av stammisen Petra, den andra stammisen Loic, en Balkedalskusin
och en Eskilstunadam. Stilfullt gäng.

Tystnaden

Det fanns en tid då kollektivet bestod av tio livfulla individer och det kulturmärkta tegelhuset liksom pulserade. Ingen tid bara gick utan att det märktes. Ingen var ensam. Inget fattades.

Nu är samma hus ödsligt i kollektiv mening. Endast undertecknad och Leon sitter i varsitt hörn och letar efter mening och förtröstan. Varför flydde Ray till Kanada? Kommer Johan överleva i Amerika? Hur nyttig var egentligen den där valen som Fredrik och Ævar åt på Island? Vad ingejör Ludde? Har Greger lyckats trolla bort både sig själv och Petra i Florida med hjälp av sin amatörmagi?

Många frågor har likt elakartat ogräs vuxit fram ur den kollektiva tystnaden. Och i den tystnaden frodas ångesten och saknaden hos oss här hemma i tomheten. Kära bröder, skänk oss ett livstecken ber vi smått desperat!

// Leon och David.


Jag är splittrad! Vad händer med mina bröder i fjärran?

Jul, jul splittrade jul

Fredrik och David julreflekterar.

Likt en stor skiljsmässofamilj har vi nu avverkat julafton. En son, Greger, firade på sitt håll i Florida, den andra, Ævar, på Island, den tredje, Ludde, på Kungsholmen, den fjärde och femte, vi, i Malmköping medan den sjätte, Leon, höll fanan högt och stannade i Abris.

För Fredrik började julafton redan dagen före. Fredrik har ju 50% sisublod så det blev öl, bastubad, snörullning och knivslagsmål framåt småtimmarna. Dagen efter fortsatte firandet i barndomshemmet i Malmköping med den ömma fadern som bjöd på julmat utan potatis.
Jag själv slog på stort och tillbringade både dagen före och julafton i Malmköping. Dag ett med mor, dag två med bror. Men framåt kvällningen efter Kalle och allt det där blev längtan hem för stor så vi gjorde Leon sällskap i kollektivet. Vilket även herr G gjorde.

Julaftonskvällen innebar taxfree-öl, kycklingburgare, Robinsson-klipp från 1997 och introt till finalen av Sikta mot stjärnorna från året innan.

Frågor kring jul:

- Fredrik förlorade i TP mot sin bror Andreas. Det var ett TP från 1980, innan någon av bröderna var födda. Tungan på vågen var Andreas oväntade schlagerkunskaper. Kan ett nytt TP till pappa Anders vara 2011-års julklapp?

- Jag var snubblande nära hjärtinfarkt efter snöbollskrig och pulkarace med brorsdöttrarna. Borde jag börja träna nu?

- Vad är grejen med Janssons frestelse? Varför förstöra en så god potatisgratäng med ansjovis?

- Vem är Jansson och vad är det som är så frestande?

- Fredrik fick en begagnad micro av sin mor. Nu har vi två begagnade. Kan vi byta de mot en ny?

- Jag var återigen den enda som tittade på Kalles jul. Vad är det för fel på barnen av idag?

- Varför ger man julklappar till någon som är ett och ett halvt år och inte fattar grejen?


Oh happy days

I går fick Fredrik och David besök i kollektivet av en god vän. En vän som vill vara anonym. Han har varit ute och rest i maffiga länder. Bland annat kände han in lyxtoaletter i Hong Kong, blev vän med en romälskande kommunist i Tokyo, blev utslängd från ett zoo i San Fransico och småsnackade med Owen Wilson i toalettkön på ett museum i New York. 

– You DON'T wanna go in there, sa vår vän till Owen som var på väg in på en besudlad toalett. 

– I  appreciate it, svarade Owen och drog på smilbanden.


Den anonyme vännen är inte bara trevlig och väluppfostrad. Han är även givmild. I staterna köpte han julklappar till både Fredrik, Greger och David. Under smått hysteriska former öppnade Fredrik och David sina klappar. Redan så där dan före dan före dan.  



Fredrik fick en byggsats till en pinhåls kamera och David fick en inspirationsbox. De blev glada. Vännen fick kycklingsoppa som tack. Det var god stämning. När vännen sedan lämnade kollektivet låg det en klapp kvar. En hård klapp till en mjuk kille på äventyr.

tomten
Tack tomten! Och vilket läbbigt fint skägg du har!


Åhh! Det var ju det här vi ville ha från fööörsta bööörjan!


Vad får Greger av tomten?

En kollektiv pudel

Ingen nämnd och ingen glömd brukar det ju så fint heta. Det stämmer också helt och fullt in på vårt tidigare inlägg där vi tillägnar den här bloggen alla tidigare boende i och nuvarande dyrkare av kollektiv.

Med det sagt vill vi ändå göra en pudel. För även om vi inte glömde så borde vi dock ha nämnt kollektivets, så här långt, mest bestående kvinnliga inslag.

Hon varken skred in eller ut obemärkt och framförallt gav hon kollektivet en oförglömlig krydda under sin vistelse. Den pudeln tillägnas är så klart Pejtra. Denna färgstarka åländska har så klart för evigt skrivit in sig i kollektivets historia.

I och med detta hoppas kollektivet att det har sonat sina synder och levererar samtidigt en stående inbjudan till Pejtra att komma och röka fredspipa i kvarteret Kokboken.



Nog minns vi Petra allt. Med råge.

Paraplydrinkar och sköna bögar

Häromdagen åkte Ævar hem till Island för att fira jul med familjur och äta rutten haj och allt det där som hör julen till. Greger vill inte vara sämre. I morgon pyser han till Miami med sin hjärtevän Petra. Glassigt.

– Vi skrev upp alla soliga resmål och till slut vägde det mellan Dubai och Miami. Men jag var inte sugen på att glida omkring i burka eller gifta mig för att få sova i samma rum som Greger, säger Petra.

Det strävsamma paret ska inta Key West men något hotellrum har de ännu inte bokat. Kanske kommer de bo hos Gregers två vänner som bor i trakten.

– De är två sjukt sköna bögar, säger Greger.
På Gregers to-do-list finns att hyra en cab och glida omkring i utan problem. Petra vill cykla och dricka en paraplydrink. I övrigt är resan befriande planlös och hur paret ska fira julafton står skrivet i stjärnorna. Vilket passar bra då ingen av dem har speciellt mycket till övers för julen.
– Jag har mest firat jul mitt ute i skogen med min bror om mina föräldrar, säger Petra bittert medan Greger drar av en påhittad julsång som tecken på sin nonchalans inför Jesu födelse.

Så här dagen innan avfärd bjöd Greger på korvgryta med spenat och ris. Petra, Fredrik, David. Ludde och ingen mindre än ägarinnan själv, tillika Luddes ömma moder, Susanne lät sig väl smaka. Därefter korkades en finfin Whiskey upp. Lite av en färdknäpp.

 

Nog för att både Greger och Petra är världsvana och inte drabbas av resfeber i första taget, men vi i kollektivet känner ändå ett ansvar. Vi måste se till att de unga tu är så bra förberedda som möjligt när de beger sig över Atlanten. Därför drillade vi dem med ett Florida-test för att känna in hur bra koll de egentligen har.

 

Greger och Petras Florida-test:


1. Vilken är den största staden i Florida?


Svar: Efter en stunds dividerande bestämmer sig duon för att gissa på Orlando.
Rätt svar: Jacksonville. 



2. Vad heter de två rollfigurerna i den klassiska tv-serien Miami Vice? Ledråd: En har samma efternamn som en spel man ägnar sig åt på sommaren.

Svar: Är Miami Vice en serie undrar Greger medan Petra gräver i minnet. Ingen slant trillar ner så Greger drar till med gissningen Kubb och Mike.
Rätt svar: Sony Crockett och Ricardo "Rico" Tubbs

3. Vilken språk förutom engelska är väldigt dominant i Miami?


Svar: Greger svarar blixtsnabbt spanska och får medhåll av sin medtävlande.

Rätt svar: Spanska.

4. En av rollfigurerna i Miami Vice har en alligator som husdjur. Den har samma namn som en död manlig sångare, vem?

Svar: Efter att ha konstaterat att Bruce Springsteen inte är död väljer Greger mellan Bob Marley och Elvis. Valet faller till slut på Elvis och Petra nickar.
Rätt svar: Elvis. 



5. Vad har Florida för smeknamn?


Svar: Jag tror att det har något med sol att göra, säger Greger och klämmer ur sig Sun State! 

Rätt svar: Sunshine State. Greger var nära nog!

6. Tom Petty är född i Florida. Han har ett band som heter The heartbreakers. Vem i kollektivet hade som ung ett kassettband med Tom Petty and the heartbreakers - Into the great wide open?

Svar: Det måste vara någon gammal funderar Greger och gissar på Leon.
Svar: David, and he is proud of it!

7. Miami Heat är favorittippat i årets upplaga av NBA, nordamerikas basketliga. Vem i kollektivet borde ni ha med er till Miami om ni ska lira lite basket?

Svar: Ævar! Greger är stensäker. 

Rätt svar: Ævar, han har basket-skills. 



8. Om man ska glida i Floridas naturreservat Everglades gör man det helst med en sån här farkost?


Svar: En hydrokopter! Greger är återigen säker på sin sak. Petra nickar. 

Rätt svar: Air boat eller hydrokopter på svenska. 



9. Vad gör ni förmodligen när Karl-Bertils jul sänds på svt i Sverige:
A. Skedar i hotellsängen. B. Äter brunch. C. Byter julklappar på ett flådigt hak i kvällsbrisen.


Svar: Brunchar, säger Petra säkert och får snart medhåll av Greger.
Rätt svar: Äter brunch eftersom Karl-Bertils jul sänds 19.00 i Sverige, då är klockan 13.00 i Florida. 



10. På tal om Key West, i filmen Wild Wild West spelas huvudrollen av en kille som även sjungit om Miami. Vem månne?

Svar: Will Smith säger duon i kör. 

Rätt svar: Will Smith.

Totalt 7 av 10.

Slutsats: Greger och Petra är flygfärdiga. Vi kan släppa i väg dem i lugn och ro. Även om kollektivet blir än mer tomt resterande del av året.

Se ya on the other side!

 


En in, en annan ut.

Ludde och Aevar toksynkar nästan på Terminal 5.


11:00 Lämnar en bitter islänning vid avgående


11:05 Hämtar en glassig ingenjör som spenderat två veckor instängd i ett exotiskt maskinrum.

Julmys

Nej, just jul är inte kollektivets starkaste sida. Julpyntet lyser befriande nog med sin frånvaro och ingen känner den där tvingande känslan att dra igång någon otäck julsång. Men när tomten, i kvinnlig åländsk fager skrud, oannonserat tittade förbi och lämnade två klappar efter sig hemma hos Fredrik och David så var det läge att bjuda till. Lite lagom så där. Lite levande ljus och en internetbrasa fick räcka. Julmysigt nog.


Vad kan det månne vara i de mjuka klapparna? Stalltipset lyder: Kallsonger.

Ett vackert avsked

Ludde ingenjörar i Karibien och Greger mångsysslar i Lund. Men kollektivets övriga beståndsdelar samlades i går hos Ævar och Ray för att spisa koreansk mat och berusa oss en sista kväll innan den sistnämnda och hans fästmö Ari pyser till Toronto i morgon.

God mat, god stämning och ett värdigt avsked blev resultatet av kvällen. Men nog kommer vi sakna Rays fagra anlete.


När man säger Make love to the camera, vet man aldrig vad man får.

Till de utflugna

Om du vill vara dig själv för en stund. Det är precis så vi vill se vårt kollektiv. En frizon när livet kryper lite för nära inpå. En varm famn för allt löst folk på drift.

Många har de varit som bidragit med sin närvaro för att göra Abriskollektivet till den smältdegel som den är idag. Denna blogg vill vi tillägna alla dessa själar. Abriskollektivister i exil. Till denna blogg kan de fly när längtan blir för stor eller energin sinar.

I första hand tänker vi på den nyligen utflugna Johan Haraldsson samt den snart utflugna Raymond Monner. Den ena bondpojk på äventyr i staterna, den andra ett lönnlöv som vänder hem. Två fullfjädrade familjemedlemmar ur Abriskollektivet som fattas oss redan.

Dessutom tillägnar vi bloggen de tidigare kollektivmedlemmar och tre vise männen Calle, Krille och Marcello. Och självklart alla de som blivit bitna av Abris-flugan.

Jag tror ni hajar. Ni skriver vad vi pysslar med och ni läser om ni inte har något bättre för er. Ett klassiskt bloggupplägg.

På återhörande.


På söndag lämnar vår egen CEO kollektivet och återvänder till Toronto.


I skrivande stund kuskar den yngste av kollektivets medlemmar runt i USA.

Nyare inlägg
RSS 2.0