Kvarteret Kokboken

David här. Min far tillbringar stora delar av året i Dominikanska Republiken. Värmen och äventyret, så stavas de största anledningarna till detta val av hem. Men nyligen var han åter i Svea Rike och tillbringade då en dryg vecka i kollektivet då hans egna lägenhet i Stockholm är uthyrd. Der var en ynnest att ha farsgubben i andra uppgången istället för på andra sidan jorden. Och kärleken besvarades. Så här lyder pappas omdöme:

Far och son, eller snarare son och far i Dominikanska Republikens varma vatten.
Nu har de även kamperat ihop under samma tak i kollektivet. Med den äran dessutom.

"Jag  har just avslutat en resa tillbaka till tidigt 70-tal och kollektivlevernet som då var något ganska vanligt förekommande. Då var dock atmosfären i de kollektiv jag mötte, en aning påklistrad. På den tiden var det precis som idag, ett slags protest mot det gängse präktiga liv vi förväntas leva – så långt var jag med på noterna. Men, som jag uppfattade det, fanns det då också en implicit förväntan att man mer eller mindre skulle ge upp sin privata sfär. Det hade jag svårare med.

Därför är ”Kollektivet Kokboken” årgång 2011, med den fyndiga innehållsdeklarationen: ”När man vill vara sig själv för en stund”, så tilltalande! Även för en ensamvarg som jag.

Där, i det gamla hyreshuset från 30-talet på Rörläggarvägen 47 och 49  i Abrahamsberg, bjuds man en gemenskap där både den privata sfären och behovet av tillhörighet bereds plats. Det är vanskligt att påstå saker efter så kort tid. Men om jag säger att Kokbokens signum är ödmjukhet, nyfikenhet, sökande (närå, inget religiöst svamlande utan ett ärligt sökande och tvivlande), och inte minst generositet och värme, så tror jag det är nära verkligheten.

Sonen David, kanske mer känd som Bersa, är journalist, men viktigare i detta sammanhang är att han är en av grundarna av kollektivet. David hade förstås sitt finger med i att jag fick förmånen att bo i en ledig och tom (så när som på en säng) renovering-pågår lägenhet i 47:an. Jag var på sätt och vis bostadslös då min lägenhet på Hammarbyhöjden var uthyrd på grund av min vistelse i Dominikanska Republiken. Nu är jag tillbaka i den karibiska yttre värmen med minnen från kokboken som värmer inifrån.

Det är många som kan sägas tillhöra kokboken. Direkt genom att bo i huset och erbjuds delta i gemenskapen, indirekt genom att ha bott där eller genom vänskap. Nu är jag en av dem!

Under mina två veckor mötte jag några. Förutom min MoDotroende son David (lidandes alla tänkbara kval dessa tider – så även jag),  fanns där Fredrik, den lugne fotografen och konstnärstalangen från Malmköping, Leon alkonstnären från Birmingham, Ævar mediakonstnären från Island, Marcelo på besök från Brasilien samt Strängnägskisen, globetrottern och ingenjören Ludde. Och så gjorde Lina, journalisten med anor från Malmköping, ett besök innan väntande uppdrag i karibien.

Till sist något om den speciella kokboksandan;

När jag kom hade jag inte lakan och heller inte kudde till den tomma sängen. Leon, hörde det och bäddade min säng med sina lakan och sin kudde innan jag visste ordet av. Jag sov gått i dessa filantropiska sängkläder. Dagen efter gick mitt bälte sönder, Fredrik erbjöd mig direkt sitt bälte, tog av sig det och räckte fram det till mig.
– Men du då, vad ska du ha, frågade jag?
– Nä, jag klarar mig, sa Fredrik som den dagen nog höll hårt i sina byxor.

Dessa små vardags-back-up säger något om atmosfären. Såna är de kokböckerna! Jag älskar dem."

// Leif

(Greger var i Vemdalen under Leifs besök, därav den uteblivna presentationen)