Breaking the law
I dag, den 19 december, var dagen då vi bröt mot lagen i Kalifornien. Men vi tar den laglydiga delen först.
Vi hittade ett rekorderligt boende i Furnace Creek i går. Jag och Ludde tvingades skeda på en smal och tunn stackars madrass, i övrigt var allt frid och fröjd.
Innan lunch idag inledde vi vår utforskning av Death Valley. Efter att ha fastnat i ett par turistfällor hittade vi rätt i det fantastiska bergs- och ökenlandskapet. Först tog vi av på en liten gropig grusväg och kom fram till en övergiven gruva som utforskades grundligt. Därefter nådde vi fram till sanddynorna och gick på en lång ökenvandring i det Sahara-likanande landskapet. Två givande avstickare.
Death Valley sprider ut sig över en gigantisk yta och består till stor del av berg i skiftande färger, uttorkade saltsjöar, karga slätter och ökendynor. Naturen fascinerar på ett ödesmättat sätt, som när vi slingrade oss upp för bergskanterna och kunde se tillbaka på vår hisnande resväg. Under ett stop på längs vägen där vi kört ut på ännu en gropig grusväg för att begrunda utsikten kom två stridsflygplan mullrande förbi. De dök majestätiskt ner mitt framför våra ögon i den svacka som vi stod och tittade vid. En häftig syn.
För att kunna bo i det landskap och klimat som Death Valley med omnejd erbjuder måste man rimligtvis vara vara en slitstark och luttrad individ. Bara blotta betraktelsen av de samhällen vi passerat vittnar med slitna fasader och ärrade ansikten om att så är fallet. Så som Stovepipe Wells, Panamint Springs och Keeler. Nu sitter vi i Lone Pine, en håla likt många av de tidigare, dock med långt fler blinkande neonskyltar och klassiska syltor. Vi har intagit en middag på just en sylta som är som hämtad ur en amerikansk roadtripfilm. Vi betalade dyrt för halvtaskig mat, inte helt oväntat. Sedan bokade vi in på ett utmärkt Hostell innan vi gav oss i väg på en äventyrlig sväng.
Ni uppmärksamma läsare minns att Perra, Ludde, Greger och Johan införskaffade sig fyrverkerier på vägen mot Death Valley. Fyrverkerier som är lagliga att köpa, men olagliga att avfyra i USA:s alla stater. Något pojkarna naturligtvis struntade fullständigt i. När vi färdades genom Lone Pine mötte vi tre polisbilar och började fundera på hur en natt i county jarl skulle kännas. Vi svängde av ut från byn och körde en kvart i mörkret innan vi hittade vår avfyrningsplats. Två smällar och färgskimmer á la nyårsafton senare skyndade vi oss tillbaka till vårt hostell. Fyrverkerierna hade inte motsvarat säljarens storslagna löften så den intensiva biljakten uteblev.
Nu sitter jag och Perra och lyssnar på hur vinden viner utanför fönstret medan vi smuttar på Budweiser och Harvey Wallbangers. De övriga gossarna har somnat som barn med kläderna på. Livet på vägen sliter uppenbarligen.
På återhörande!
// David
Ps. Ni har väl inte missat att Abriskollektivet finns både på Facebook och Twitter? Följ oss där! Ds.
Dagen inleddes med en klättringtur. Först Perra ...
... sedan Johan.
Vi tog sedan en rejäl promenad i öknen.
Och passade på att leka en smula som unga män ofta gör.
Och lite till.
Sprängde bananer med små smällare. Inga konstigheter.
Vi hittade en gruva som vi så klart var tvugna att utforska.
Sedan rullade vi vidare ...
Vi hittade ett rekorderligt boende i Furnace Creek i går. Jag och Ludde tvingades skeda på en smal och tunn stackars madrass, i övrigt var allt frid och fröjd.
Innan lunch idag inledde vi vår utforskning av Death Valley. Efter att ha fastnat i ett par turistfällor hittade vi rätt i det fantastiska bergs- och ökenlandskapet. Först tog vi av på en liten gropig grusväg och kom fram till en övergiven gruva som utforskades grundligt. Därefter nådde vi fram till sanddynorna och gick på en lång ökenvandring i det Sahara-likanande landskapet. Två givande avstickare.
Death Valley sprider ut sig över en gigantisk yta och består till stor del av berg i skiftande färger, uttorkade saltsjöar, karga slätter och ökendynor. Naturen fascinerar på ett ödesmättat sätt, som när vi slingrade oss upp för bergskanterna och kunde se tillbaka på vår hisnande resväg. Under ett stop på längs vägen där vi kört ut på ännu en gropig grusväg för att begrunda utsikten kom två stridsflygplan mullrande förbi. De dök majestätiskt ner mitt framför våra ögon i den svacka som vi stod och tittade vid. En häftig syn.
För att kunna bo i det landskap och klimat som Death Valley med omnejd erbjuder måste man rimligtvis vara vara en slitstark och luttrad individ. Bara blotta betraktelsen av de samhällen vi passerat vittnar med slitna fasader och ärrade ansikten om att så är fallet. Så som Stovepipe Wells, Panamint Springs och Keeler. Nu sitter vi i Lone Pine, en håla likt många av de tidigare, dock med långt fler blinkande neonskyltar och klassiska syltor. Vi har intagit en middag på just en sylta som är som hämtad ur en amerikansk roadtripfilm. Vi betalade dyrt för halvtaskig mat, inte helt oväntat. Sedan bokade vi in på ett utmärkt Hostell innan vi gav oss i väg på en äventyrlig sväng.
Ni uppmärksamma läsare minns att Perra, Ludde, Greger och Johan införskaffade sig fyrverkerier på vägen mot Death Valley. Fyrverkerier som är lagliga att köpa, men olagliga att avfyra i USA:s alla stater. Något pojkarna naturligtvis struntade fullständigt i. När vi färdades genom Lone Pine mötte vi tre polisbilar och började fundera på hur en natt i county jarl skulle kännas. Vi svängde av ut från byn och körde en kvart i mörkret innan vi hittade vår avfyrningsplats. Två smällar och färgskimmer á la nyårsafton senare skyndade vi oss tillbaka till vårt hostell. Fyrverkerierna hade inte motsvarat säljarens storslagna löften så den intensiva biljakten uteblev.
Nu sitter jag och Perra och lyssnar på hur vinden viner utanför fönstret medan vi smuttar på Budweiser och Harvey Wallbangers. De övriga gossarna har somnat som barn med kläderna på. Livet på vägen sliter uppenbarligen.
På återhörande!
// David
Ps. Ni har väl inte missat att Abriskollektivet finns både på Facebook och Twitter? Följ oss där! Ds.
Dagen inleddes med en klättringtur. Först Perra ...
... sedan Johan.
Vi tog sedan en rejäl promenad i öknen.
Och passade på att leka en smula som unga män ofta gör.
Och lite till.
Sprängde bananer med små smällare. Inga konstigheter.
Vi hittade en gruva som vi så klart var tvugna att utforska.
Sedan rullade vi vidare ...
Kommentarer
Trackback
