We are not in Kansas anymore
Kära dagbok. Det här skriver jag när vi rullar fram i Nevadas öken mellan snöbeklädda berg halvvägs till Death Valley. Bakom oss har vi lämnat Las Vegas och en vanvettig helg. Låt mig försöka lägga samman bitarna för er, och för oss.
Las Vegas är en motsägelsernas stad. Där kan du se ut och vara vem du vill som ingen annanstans och ogenerat steppa ner längs The Strip. Men samtidigt måste du passa in i ett stereotypt utmejslat fack för att få tillträde till vissa vattenhål. Nattklubbarna är några av de arenor där du inte får avvika från normen om du vill vara med och leka. Vi ville vara med och leka och fick därför bita i det sura äpplet och svälja våra principer.
Eftersom ingen av oss packat ner finkostymen och lackskorna till USA blev vi snart varse om att vi inte skulle bli tillräckligt uppklädda för att få komma in på flertalet av klubbarna trots att det var sju tvålfagra gossar som skred ut från Bills Gambling's Hall framåt natten. Lösningen på det problemet på lördagen blev att boka bord på en av stadens mest väl ansedda restauranger/nattklubbar - Tao. Där ingick inträdde till nattklubben om man beställde en huvudrätt. Det skulle visa sig vara en smakfull väg in.
Närmare halv tolv inledde vi vår episka middag. Maken till god och prisvärd mat får man leta efter, den svenska skaran beställde in cocktails, vin, sushi och en rad andra kulinariska sensationer på löpande band. Två timmar senare gick vi mätta och belåtna en trappa upp och klev in på en precis så galen nattklubb som vi hade förväntat oss. Stort, högt, mycket, mera, mest, VIP, glitter, glamour och show. Las Vegas och Tao levererade. Småstadspojkarna från Sverige stod med hakan i golvet och sveptes med.
Mycket går att sägas om natten på Tao. Som att Paul förhandlade ner priset på ett bord på VIP-hyllan från 2 000 dollar till 150 dollar, men vi diskade det tack lov ändå. Att det föga oväntat dansade lättklädda damer i glasburar, på platåer och avsatser likt pjäser i ett bisarrt spel. Att en än mer lättklädd dam satt och badade i ett litet badkar med rosor bredvid kön in till klubben. Att Las Vegas är hiphop-frälst och att det alltid går att öka basen ett snäpp till. Eller att dansen a la Erik Gibson är lika medryckande på Las Vegas mest polerade dansgolv som på söder i Stockholm eller midsommarfirandet i de sörmländska skogarna.
Klockan sju i morse vinkade vi tårögt av Paul som utan en blund tog taxin till flygplatsen för vidare transport hem till El Cajon och läxböckerna. Drygt tre timmar senare klev vi upp med en nypa blund och checkade ut från Las Vegas. En McDonaldsfrukost senare var vi på väg. Mätta på Las Vegas galenskap med destination Death Valley. Nu är vi på väg, efter att fått vägbeskrivning av dels en medelålders dam med decimeterlånga rosa naglar som konstaterade av "You are not in Kansas anymore", samt av en ärrad bikter med potatisnäsa vid en ödslig mack där han har matat en enbent fågel vid namn Hoppy i ett år.
De snöbeklädda bergen har vi betat av och nyligen rullade vi igenom Pahrump, sista anhalten innan Death Valley. En helyllehåla som gör yttrycken redneck och trailer trash fullkomlig rättvisa. Här har Perra, Johan, Greger och Ludde köpt olagliga fyrverkerier och rackarsmällare som kan rendera i sex månader i county jarl om de avfyras. Nu bjuder Nevadas öken oss åter på ett mäktigt skådespel. Death Valley är en gigantisk nationalpark med hisnande vyer med färgskimrande bergskedjor samt karg och vacker ödslighet. Ett lika fascinerande inslag i naturen är de små spökstäder som dyker från ingenstans längs vägen. Nedlagda och nergångna hotell och bostadshus som skvallrar om luttrade gruvarbetares misslyckade försök att få tillvaron att rulla i dödens dal.
Nu har solen gått ner bakom bergen, Perra sitter vid ratten medan jag sitter bredvid och dikterar det här. I baksätet har precis kvällens filmvisning inletts i form av The Mask. I sikte har vi Furnace Creek, en prick på kartan som vi hoppas kan erbjuda oss en bit mat och tak över huvudet. Den som lever får se.
På återhörande!
// David.
God stämning på Tao.
Johan tar befälet.
Promenad i Las Vegas.
Fiskargubben i Las Vegas del 1.
Fiskargubben i Las Vegas del 2.
Mys.
Death Vally.
Ludde och gubben.
Patriotism.
Paus för föda och vätska.
Pahrump.
Pahrump landsbygd.
Trailer trasch.
På väg.
Las Vegas är en motsägelsernas stad. Där kan du se ut och vara vem du vill som ingen annanstans och ogenerat steppa ner längs The Strip. Men samtidigt måste du passa in i ett stereotypt utmejslat fack för att få tillträde till vissa vattenhål. Nattklubbarna är några av de arenor där du inte får avvika från normen om du vill vara med och leka. Vi ville vara med och leka och fick därför bita i det sura äpplet och svälja våra principer.
Eftersom ingen av oss packat ner finkostymen och lackskorna till USA blev vi snart varse om att vi inte skulle bli tillräckligt uppklädda för att få komma in på flertalet av klubbarna trots att det var sju tvålfagra gossar som skred ut från Bills Gambling's Hall framåt natten. Lösningen på det problemet på lördagen blev att boka bord på en av stadens mest väl ansedda restauranger/nattklubbar - Tao. Där ingick inträdde till nattklubben om man beställde en huvudrätt. Det skulle visa sig vara en smakfull väg in.
Närmare halv tolv inledde vi vår episka middag. Maken till god och prisvärd mat får man leta efter, den svenska skaran beställde in cocktails, vin, sushi och en rad andra kulinariska sensationer på löpande band. Två timmar senare gick vi mätta och belåtna en trappa upp och klev in på en precis så galen nattklubb som vi hade förväntat oss. Stort, högt, mycket, mera, mest, VIP, glitter, glamour och show. Las Vegas och Tao levererade. Småstadspojkarna från Sverige stod med hakan i golvet och sveptes med.
Mycket går att sägas om natten på Tao. Som att Paul förhandlade ner priset på ett bord på VIP-hyllan från 2 000 dollar till 150 dollar, men vi diskade det tack lov ändå. Att det föga oväntat dansade lättklädda damer i glasburar, på platåer och avsatser likt pjäser i ett bisarrt spel. Att en än mer lättklädd dam satt och badade i ett litet badkar med rosor bredvid kön in till klubben. Att Las Vegas är hiphop-frälst och att det alltid går att öka basen ett snäpp till. Eller att dansen a la Erik Gibson är lika medryckande på Las Vegas mest polerade dansgolv som på söder i Stockholm eller midsommarfirandet i de sörmländska skogarna.
Klockan sju i morse vinkade vi tårögt av Paul som utan en blund tog taxin till flygplatsen för vidare transport hem till El Cajon och läxböckerna. Drygt tre timmar senare klev vi upp med en nypa blund och checkade ut från Las Vegas. En McDonaldsfrukost senare var vi på väg. Mätta på Las Vegas galenskap med destination Death Valley. Nu är vi på väg, efter att fått vägbeskrivning av dels en medelålders dam med decimeterlånga rosa naglar som konstaterade av "You are not in Kansas anymore", samt av en ärrad bikter med potatisnäsa vid en ödslig mack där han har matat en enbent fågel vid namn Hoppy i ett år.
De snöbeklädda bergen har vi betat av och nyligen rullade vi igenom Pahrump, sista anhalten innan Death Valley. En helyllehåla som gör yttrycken redneck och trailer trash fullkomlig rättvisa. Här har Perra, Johan, Greger och Ludde köpt olagliga fyrverkerier och rackarsmällare som kan rendera i sex månader i county jarl om de avfyras. Nu bjuder Nevadas öken oss åter på ett mäktigt skådespel. Death Valley är en gigantisk nationalpark med hisnande vyer med färgskimrande bergskedjor samt karg och vacker ödslighet. Ett lika fascinerande inslag i naturen är de små spökstäder som dyker från ingenstans längs vägen. Nedlagda och nergångna hotell och bostadshus som skvallrar om luttrade gruvarbetares misslyckade försök att få tillvaron att rulla i dödens dal.
Nu har solen gått ner bakom bergen, Perra sitter vid ratten medan jag sitter bredvid och dikterar det här. I baksätet har precis kvällens filmvisning inletts i form av The Mask. I sikte har vi Furnace Creek, en prick på kartan som vi hoppas kan erbjuda oss en bit mat och tak över huvudet. Den som lever får se.
På återhörande!
// David.
God stämning på Tao.
Johan tar befälet.
Promenad i Las Vegas.
Fiskargubben i Las Vegas del 1.
Fiskargubben i Las Vegas del 2.
Mys.
Death Vally.
Ludde och gubben.
Patriotism.
Paus för föda och vätska.
Pahrump.
Pahrump landsbygd.
Trailer trasch.
På väg.
Kommentarer
Trackback
