Att tillåta sig falla fritt
Det är någonting visst med att vara ute på en resa utan egentligt mål. Att låta sig drivas av impulser likt ett löv som virvlar dit vinden bestämmer att det bör färdas. Vi hade en plan från start som vi kasserade innan vi knappt hade hunnit rulla in i Tyskland. Vi satte ny riktning och har sedan dess lagt om rutten var och varannan dag.
Det nyttig i denna form av resande kan inte underskattas. Samhället av i dag vill gärna strukturera på gott och ont. Vi hamnar ofrivilligt i led, följer spår och blir en del av någonting större som är bortom vår kontroll. Det behöver inte nödvändigtvis vara till ondo. Men att aldrig utmana sig själv, aldrig kasta sig ut och göra sig sårbar, det tror jag definitivt urholkar själen.
Låt oss nu inte heller uppförstora en resa av denna sort. Vi rör oss enbart i industrialiserade länder där vi väl känner igen oss. Har aldrig hamnat i någon situation som kan beskrivas som totalt utelämnande. Men det är oavsett berikande att ta klivet ut från den bekväma zonen. Att se nytt, leva spartanskt och aldrig veta vad morgondagen har i sitt sköte.
På tal om spartanskt, det där med hygienen är så att säga en utmaning. Någon duvning i en dusch med tvål hade vi inte haft under resans första vecka, bortsett från en tidig tvagning i beachhuset i Lomma på tisdagen. Det hade endast rört sig om snabba avspolningar i sötvattensduschar belägna på diverse stränder. Inte helt lägligt med trepunktsdusch inför publik där.
Men när vi kom till Vernon tog vi tjuren vid hornen. Körde ner till Siene hittade, vad vi ansåg vara, den perfekta platsen. En litet stycke hamn med tillhörande soppstation. Ett antal nyfikna medelålders par stannade till och väntade tillsynes suktades efter att få se våra välsvarvade kroppar bli blöta. Kanske som en krydda i ett annars stagnerande samliv. De blev dock snuvade på konfekten, vi väntade tålmodigt ut dem innan vi raskt hoppade i och tvagade oss med tvål samt utbrast i muntra tillrop. Det kanske inte var Europas renaste vatten, men vi kände oss hur som helst redo att ge Vernons barliv en ärlig chans.
Innan vi kom fram och kunde bada i Siene fick vi nöja oss med att tvaga oss en smula i samband med biltvätten.
En annan hygienrelaterad detalj är att både Fredrik och jag börjat anamma utseendet av valrossar då vi glömde mustaschsaxen. Inget frapperande över det dock, förutom att chevrén liksom hänger med en stund efter måltiden. I övrigt är vi friska, bortsett från lite skärsår här och var. Men så är det ju också sommar och ränderna går aldrig ur två burdusa bondpojkar.
Nu sitter vi på en pub i Vernon, en mindre stad som redan nämt ligger belägen vid floden Siene si så där 7,5 mil väster om Paris. Ännu en mindre stad med kvarter l med häftiga stenhus. Vi snirklade oss ut ur Fécamp när regnet började falla på måndagseftermiddagen. Vi trodde för ett tag att vi skulle bli fast i ett par deprimerande franska hålor innan vi till slut hittade ut och kunde följa Siene genom Rouen (där vi motstod frestelsen att göra en drive-thrue-tatoo) och ett koppel småorter. Precis utanför samhället Vironvay gjorde vi halt, körde in på en liten grusväg, lagade mat och kokade kaffe med sagolik utsikt över Siene som ringlade sig fram i dalen nedanför. Just kaffepauserna har blivit lite av heliga ritualer. Vi gör dessa stop på så pittoreska platser som möjligt och, så att säga, njuter av tillvaron. Det får icke glömmas bort.
Fredrik hänger likt Rasmus på luffen vid dagens matstopp.
Så till avdelningen betraktelser vi ännu inte hunnit delge er. I Belgien har de en mycket smart och rolig lösning på det här med stressade trafikanter som känner nödgade att göra sig av med skräp. På väl valda platser längs vägarna står det nämligen stora nätkorgar som bäst kan liknas vid små runda fotbollsmål upphöja någon meter i luften. Vi har naturligtvis utnyttjat en sådan. Tack vare min extraordinära bollbegåvning (fotboll och innebandy på relativt hög nivå) singlade påsen i en grandios båge in i mål (stolpe in) till stort jubel i Caravellen. Belgarna som hade turen att bevittna uppvisningen såg förundrade ut. Inte undra på. Jag vill även passa på och tacka Fredrik för briljant assisterande/körande.
Nu ska vi hänge oss åt ölen och ladda inför att kasta oss in i miljonstaden Paris i morgon. David ska även heja fram Degerfors IF till nya framgångar via länk. Lite av ett äventyr, både Paris och Degerfors. På återhörande.
